Ibland är man ju bra lustig...
Hejsan igen!
jag tänkte ta upp två saker idag... Den ena är bara bra och mysig och den andra är lite lustig...
1, Igår fick jag för första gången lämna neo med Elvira och gå en liten promenad med henne i vagn. Det enda som var lite tråkigt var ju att vi inte fick gå ut utan vi fick nöja oss med att promenera runt inne på sjukhuset... Men det var riktigt mysigt ändå... Jag kände mig som en "riktig" mamma när jag gick och spatsera med vagnen...
Är det nån mer som har lagt märke till att, när folk går förbi en barnvagn så försöker dem automatiskt titta ner i den... Fast på ett sånt sätt att man inte märker det... Jag inser att jag själv har gjort så, försökt snegla ner i barnvagnar på ett vad jag trott var ett diskret sätt... Nu vet jag bättre... Man ser att folk försöker titta ner och absolut inget ont om det... Faktiskt så kände jag så fort nån snegla på vagnen: "Ha! nu är du avis va? det är inte alla dar man ser en sån här söt bebis!" ^^
Jag hade även min mamma med mig... Med andra ord Elviras mormor som stöd och sällskap så det var väldigt trevligt och mysigt... Fast den som nog tyckte det var allra mysigast var nog Elvira för hon sov som en stock under hela barnvagnspromenaden och vaknade när vi var tillbaka på rummet igen och jag tog upp henne.
(Som sagt... sover som en stock...)
2, Efter att vi hade varit på sjukhuset en längre tid så insåg jag och min sambo att vi behövde komma loss och få tänka på nått annat en stund. Så vi löste det som så att vi har en varsin Ledig dag i veckan då man kan få göra precis vad man vill och känner för, gärna såna aktiviteter som gör att man stänger av hjärnan ett litet tag.
Så idag hade jag då en av mina så kallade "lediga dagar"... tänkte bara berätta hur den har sett ut idag:
Kommer hem ifrån sjukhuset vid 12 snåret och kommer in i hallen och ser att det ligger tidningar och reklam över hela hallen så jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
Kommer in i köket och det ser för jävligt ut...
Så jag jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
Så jag tar tag och slänger all reklam och öppnade kuvert som ligger på köksbordet, torkar av spisen, plockar upp disk från diskstället och laddar om diskmaskinen.
Sen så ställer jag mig och plockar fram lite råvaror för att jag ska göra matlådor... Eftersom vi hade handlat i fredags så fanns det ändå en hel del att välja mellan... Så jag tänker: "Jag kan lika göra allt... Det är ju ändå min lediga dag".
Så efter ett X antal timmar med kastrull skrammel och stekpanna skrapningar över spisen så stod jag där med en skörd av: köttgryta, korvstråganoff o ris, potatisgratäng m fläskfilé, spagetti och köttfärssås och lite annat som jag hade i frysen som man bara behövde koka pasta till.
Tittar runt i köket efter att jag placerat min skörd av diverse maträtter i kyl o frys och inser att det kanske ser ännu värre ut än vad det gjorde när jag kom hem... Så jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
Så tar och diskar stekpannor o kastruller, laddar om diskmaskinen en tredje gång, torkar av spisen en igen, torkar av bänkar, inser att bänken där micron står är riktigt skitig, tar bort micron, torkar av bänken med allrent o vatten, inser att micron är skitig och torkar ur den med disktrasan och diskar av micro tallriken, tar bort kaffebryggaren som bor på samma bänk och rengör brickan som den står på, inser att kaffebryggaren är väldigt skitig så tar och torkar av den, diskar kannan + tillbehör och sätter igång och kör kalklösare i den. Torkar av bordet och inser att fönster brädan är jättedammig och har ett lager av katthår som inte borde bo där. rensar fönster brädan, torkar av den med allrent, diskar alla prydnarder som bor på fönsterbrädan och vattnar kaktusen.
Så vilken pärs! äntligen klar...
Går in i vardagsrummet och inser att det ser lika förjävligt ut som ovanstående rum så jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
Så fram med dammsugaren och dammsuger ur soffan, torkar av bordet, sorterar in spel och tidningar i hyllorna igen och fluffar till kuddarna, rättar till mattan, avhårar dem tre kattfiltarna som ligger lite här och var i vardagsrummet, inser att tvn är dammig och kör en sväng med trasa och fönsterputs, plockar upp katternas leksaker och dammsuger golvet och går in med lite grejer som är vegas och lägger dem på hans databord.
Tittar runt i datarummet och inser att det är nog det mest förjävligt stökiga rummet i hela lägenheten... Så jag tänker: "Nej... Det där får fan gubbjäveln ta och fixa själv!"
Så nu sitter jag här i skrivande stund och funderar på vart min "lediga dag" tog vägen... Nåja jag har ju åtminstone fått mycket gjort men om det var "hjärnavkopplande" det vette faaan... Så ibland är man ju jävligt lustig... inte sant?
(bild på skörden av matlådor).
Så ett bonus inlägg oxå gällande Elvira... Eftersom hon börjar bli allt stadigare nu så har ortopederna varit ner och gipsat benen på henne... Så nu har hon sina fötter i två lila paket ^^ Ser lite roligt ut även om det är till Elviras stora förfäran att benen blivit avsevärt tyngre... ;)
(Elvira med fötterna i lila paket)
Sen för att komma med en slutpledering så är det så att Elvira är så pass stadig nu så det är dags för oss att bli hemslussade... Det kommer att ta ett GÄNG veckor men nu är i alla fall hjulen i rullning för att vi ska få komma hem! *lyckodansar*
Så med det mina vänner så önskar jag er en godkväll och en godnatt när ni kommer så långt!
Hej svejs så länge! :D
Livet och annat...
I förrgår när jag i låg badet under den guppande glaciären av vaniljdoftande bubblor så kom jag att tänka på en sak... Livet är jävligt underligt.
Jag hade sett mig i spegeln innan jag la mig i badet och döm av min förvåning när jag insåg vilken tjockis det var som glodde tillbaka på mig! O.O"
Min graviditet har inte varit särkilt snällt mot mitt redan ganska väl tilltagna midjemått... Så med en "tjockis-ångest" som bara tjejer kan ha (jag har inte mött nån kille än i alla fall... Tror jag).
Så när jag sjönk ner i bubbelbadet så funderade jag redan på vad och hur jag skulle göra nått åt det.
Självklart så känner jag ju till det mest vanliga och troligtvis det enda sättet som faktiskt funkar vilket är: Ät mindre portioner, ät nyttigt och MOTIONERA!
Självklart har jag ju övervägt denna metod och även provat på den, men vad gör man som den bekväma tjockis man är? Jo man provar några gånger för att sen inse att det är mycket bekvämare att sitta i soffan och glo på tv.
Jag har varit ute i skogen och sprungit, jag har skuttat runt på hurtis & spurtis, provat gym, provat orientering, cyklat och powerwalkat... Dock så slutade det med samma resultat nämligen att man hamnade i soffan och glodde.
Nåväl det kanske bara är så att man har problem med dieten... Man kanske ska gå ner i vikt först och sen börja motionera! Det borde ju funka!
Så vad gör man jo man köper ju måltidersättningspulver som man bestämmer sig för att man ska leva på i 3 veckor eller mer, bedöva hungern med att dricka massa vatten och tugga tuggummi frenetiskt. Resultatet av det försöket slutar ju förståss med att man går ner i vikt men däremot så får man ett humör som en uppretad noshörning vilket ens stackars sambo får lida mest för. Så man kanske blir smalare men troligtvis blir man inte så omtyckt. Dessutom så fort man börjar äta mat igen så går man upp i vikt, vilket i sin tur resulterar i att man skiter i den diet man egentligen tänkt sig och så hamnar man i soffan och glor i alla fall.
(Och jag tror nog att alla tjejer vet att det funkar så här men man gör så i alla fall.)
Så mitt exprimenterande gjorde så jag nådde fram till en insikt...
1, Jag har inte hittat nått motionssätt som jag brinner för.
2, jag gillar alldeles för mycket onyttig mat.
3, Jag trivs alldeles för bra i min tjockishet.
Så fram tills att nån av ovanstående punkter ändras så får jag helt enkelt va en tjockis ^^
Nåja, nog om mitt filosoferande.
Det har hänt litegrann på fronten "Lill-snorpa".
Jag fick ett mycket spännande brev idag adresserat till mig... Dock stod det inte vem avsändaren var. men ett meddelande låg i kuvertet tillsammans med en 500-lapp.
Jag har ingen aning om vem det är som skickat, känner inte igen handstilen heller... Men jag kan ju säga att jag inte har nått emot denna sortens överraskningar ^^ Så vem det än var som skickade... Tackar så mycket! <3
Elvira ska nämligen få flytta ut ifrån intensiven nu och hamnar istället på samvården så vi ska kunna få vara i fred lite mer. Vilket oxå betyder i sin tur att jag och gubben får flytta tillbaka till sjukhuset.
Jag måste erkänna att jag känner mig lite kluven...
Mitt hjärta jublar därför att jag äntligen kan få ha min unge nära hela tiden och att det faktiskt innebär att Elvira är ett steg närmre att få komma hem.
Men mitt hjärta buar oxå lite därför att jag verkligen kommer att sakna min säng och mitt badkar. :/
Så med dem orden så ska jag ta och masa mig iväg och packa väskan med lite kläder och ta ett farväl av mitt badkar med ett "sista" bubbelbad.
Får se när jag får tid att uppdatera bloggen igen...
Den som lever får se... ;)
Pimp my blogg!
Hej hopp!
Fick hjälp idag av en tjej (Classica... se bild) som verkar kunna en hel del om... erhm... vad man nu kallar det här *gör en svepande rörelse över skärmen*
Som ni ser så har bloggen fått en ny look vilket jag är väldigt tacksam för... Den ser lite mer personlig nu...
Eller hur?
Så är det nån som håller i en egen blogg så vet jag vem jag skulle rekomendera för designandet av den iaf. :D
nämligen... That one -----> http://classica.blogg.se/
Nåväl upp pimpningen av bloggen gav mig motivation att pimpa upp lägenheten oxå... Eller ja... städa i alla fall... Fan vad jag behöver en ny dammsugare! *note to self*
Man inser inte förrän man står böjd över dammsugaren och diktar upp nya svordomar hur lite man hinner med underhåll av lägenhet och en själv, när man spenderar 12timmar minst 6 dagar i veckan på sjukhuset.
På något vridet sätt får man för sig att livet liksom hamnar lite på paus medans man inte är hemma. Men man inser efter ett tag att så inte är fallet.
Vi når 10veckor sträcket på onsdag och än så länge är vi inte ens i närheten av att få ta hem "Lill Snorpan".
Så det suger ju! Nåväl...
Life goes on...
Så vad har man hunnit konstatera medans man har haft sitt barn på sjukhus i 10veckor???
Man inser att om man ligger sömnlös så somnar man i alla fall efter drygt 36timmar.
Man klarar sig en hel dag på en kopp kaffe av den enkla anledningen att man glömmer bort att man är hungrig.
Man slutar gråta för det hjälper inte.
Man slutar hoppas att "nästa månad får hon komma hem" för man blir bara besviken på att det inte händer.
Man inser att även om det är skönt att vara i hemmiljö istället för på sjukhus så blir det likt förbannat inte bra därför man bara är halv när man inte har sin bebis nära.
Man inser hur mycket katterna verkligen saknar en när man kommer hem efter 12timmar på sjukhus.
Man inser att dem (den) i alla fall kissar i soffan trots ovanstående faktum.
Life goes on...
Men jag tror ändå att man inser mest att livet går vidare trots att bebis ligger på sjukhus. Hon växer, hon blir starkare, hon lär sig nya saker och man inser att det som passerat är passerat och även om jag önskar att det fanns en "starta om" knapp så kommer jag aldrig få hem en nyfödd bebis.
Men Livet går vidare. Räkningar fortsätter komma, solen går upp och solen går ner. Hösten har passerat och vintern håller på att bana väg för våren.
Life goes on...
Under den tid jag har funnits till så har jag lärt mig att oavsett vad som händer eller hur man än mår så fortsätter livet ändå, inte för att man kanske vill utan för att det måste. Och trots att det kan hända en incident som kan skaka hela ens existens så blir slutresultatet fortfarande den samma...
Life goes on...
sömnlösa nätter...
Jahapp!
Här sitter man kl 04:30 en måndag morgon utan den minsta minut sömn i natt. Det är egentligen inte så synd om mig för jag låg och grisade väldigt länge i sängen igår medans gubben min var hos Lillsnorpan. Tänka sig vilken tur jag har som har honom i mitt liv och att lillsnorpa har en så bra pappa <3
Jag har blivit lite störd angående en del människor... En del människor tycker jag gnäller och vissa tror att det som händer Elvira är nått som jag hittar på. har även fått kommentarer på bloggen och på facebook att bilder på henne när hon har en massa tejp och slangar på sig är photoshopade. Allt jag har att säga till er som tror så, ber jag er att tänka att om jag nu skulle lägga ner så pass mycket energi för att lägga till objekt som inte finns där i verkligheten tror ni då inte att jag skulle då göra nått åt bildkvalitén på bilderna som jag postar här eller på facebook?
Bilderna på Elvira och den omgivning som hon befinner sig i är riktiga och är inte ihop mixtrade för att jag söker uppmärksamhet. Bara så ni vet...
En annan fråga som jag ofta får främst på facebook är: Hur går det för henne?
Då vi är lite i ett dödläge just nu så är den frågan väldigt svår att svara på, och händer det nått så kommer ni att få veta det antingen här eller på facebook... Det kan ni vara säkra på...
Men i alla fulla fall så tror jag ändå att jag ska ge ett förtydligande över Elviras situation så nu alla kända och okända vet vad vi har att göra med här.
Tillväxthämmad: När Elvira föddes så var hon så kallad tillväxthämmad det vill säga att hon var 27% mindre än det normala medelvärdet. Dessutom när förlossningen började och sammandragningarna blev starkare så gick hennes hjärtfrekvens ner. Vilket i sin tur resulterade i ett akut snitt.
Efter hennes födelse så började dem göra en massa rutinundersökningar vilket resulterade följande:
Kolobom: På båda ögonen vilket betyder att hon har en felaktig slutning av näthinnan på båda ögonen. Näthinnan är den hinna som sitter bak i ögat som omvandlar ljuset som kommer in till ögat till bilder. Med andra ord den hinna i ögat som gör att vi ser det vi ser (i princip). Det här kolobomet sitter precis vid synnerven vilket är oxå en väldigt viktig del att ha om man ska kunna se nått. Resultatet av den här undersökningen var att ögonläkaren inte visste om Elvira kunde se eller nånsin kommer att se. Dessutom så var hennes högra öga 1mm mindre än det vänstra + att hennes iris (det färgade området i ögat) oxå hade slutit sig felaktigt vilket gav hennes pupiller ett lustigt utseende (såkallat nyckelhål).
(Det är inte Elviras öga på bilden utan en bild tagen ifrån google)
Hörseltest: När Elvira var tre dygn gammal gjorde dem ett rutinhörseltest som inte gav nått resultat. Man lyckades inte få nån signal så man kunde inte avläsa testet helt enkelt. Vi fick vänta ytterligare några dygn innan nya försök gjordes och denna gång så kunde dem säga med säkerhet att inga signaler nådde hörselnerven. Dem gjorde flera tester med elektroder men dessa visade sig oxå negativa och läkarna började fundera på om Elvira saknade hörselnerv. Av en magnetröntgen som togs av en annan anledning kunde man urskilja att hon hade en hörselnerv men att hennes hörselsnäcka inte såg ut som den skulle och att hårcellerna i örat var krokiga. Diagnosen här var att det finns en liten chans att hon kan få hörsel men det var inget vi skulle hoppas på.
(Återigen google)
Magnetröntgen: Som jag tidigare nämnde gjordes det en magnetröntgen som inte heller gav särkilt goda nyheter. Den visade att dels att hjärnstammen var underutvecklad och så var även lillhjärnan. Dessutom så hittade dem en cysta (rundaktig vätskeansamling) runt lillhjärnan. Och så såg dem även att framkanten av hennes högra och vänstra lob ser tillplattat ut, det kan bero på cystan runt lillhjärnan men dem vet inte. Läkarna har heller ingen aning om hur det här kommer att påverka hennes liv. Hon kan vara normalt begåvad och hon kan vara mer eller mindre utvecklingsstörd. Läkaren som ansvarar för Elvira har sagt att det går inte att se på en bild hur det kommer att bli utan Elvira får visa oss vägen.
(tagen från google)
Hjärta/lungor: Dem gjorde även ett ultraljud på hjärtat där dem upptäckte att klaffen mellan höger och vänster förmak saknas. Att hon har ett litet hål emellan kammrarna och att ductusen inte har slutit sig. Dem här hålen i hjärtat och den öppna ductusen har gjort att hon har ett ökat tryck i högersida av hjärtat då det läcker över blod från vänster till höger. Ductusen gör i sin tur att blodet tar en extrasväng genom lungorna igen trots det redan är syresatt. Vilket i sin tur ger ett ökat tryck på lungkärlen, vilket gör att lungkärlen sluter sig vilket orsakar att Elvira inte kan ventilera ut koldioxiden i kroppen vilket gör att hon måste få andningshjälp. Dessutom har det funnits vätska runt högerlunga och vänsterlungan har varit underutvecklad/omogen.
Ductusen (PDA- en genväg för blodet från hjärtartären till stora lungpulsådern) är nått som finns i fosterstadiet men ska tillbakavecklas när barnet föds. vilket det inte gjorts på Elvira.
(google)
(google- bild på lungorna med kärl)
Kramper: När Elvira var 2 veckor gammal så upptäckte vi att hon hade kramper. Så från samvården vart vi inkastade på intensivvårdsavdelningen där hon fick stanna i 2 veckor. Dem gjorde EEG och satte henne på kraftigt kramplösande medicin. Efter dem två veckorna fick vi tillbaka vår bebis in på samvården men hon hade krampmedicin och har fortf. När hon var 6veckor så fick hon nya krampanfall i samband med en infektion så vi fick åka in på intensiven igen och hon ligger kvar där än. Och återigen så gjorde dem en massa EEG och hon fick ytterliggare en medicin som komplettering. Läkarna vet inte vad det är som orsakar kramperna.
Kalkbrist: Andra svängen in på intensiven så insåg dem även att Elviras kalkvärden inte var som dem borde så det kunde faktiskt kunna vara orsaken till att hon fått kramper ifrån början men dem vet inte. Läkarna gjorde en massa undersökningar vilket inte gav dem nått att gå på. hon hade alla komponenter för en kalkproducering men hennes kropp producerade inte (tillräckligt).
Klumpfot: Medans Elvira låg i magen så såg man på ultraljudet att hennes fötter var sneda. Detta fenomen är ganska vanligt i samband med downsyndrome, så vi gjorde ett fostervattensprov vilket uteslutade det. Fötterna är en "easyfix" men det kommer att kräva en hel del töjning av fotleder och ett X-antal omgångar gips. Men det kommer gå att fixa och kommer inte påverka henne så mycket senare i livet.
Genetik: På grund av alla dessa missbildningarna som hon har så är även genetiken inblandad. Så genetiska på akademiska sjukhuset håller på att tittar på om det kan finnas en kromosonavvikelse i hennes DNA för det är oftast så att alla dessa symtom har en gemensam nämnare. Så ett blodprov är taget på henne och även på mig och gubben för att se ifall det här tillståndet har kommit från nån av oss eller om vi (som läkarna säger) "Bara haft en jävla otur".
Så för att sammanfatta nuläget:
* Tillväxthämningen: Hon väger idag 4635g och 54,5cm lång så hon följer sin kurva som hon ska.
* Kolobomet: Vi har konstaterat att hon ser men vi vet än inte hur bra hon ser.
* Hörseln: Elvira har än så länge inte visat några tecken på att hon hör nått, vi har inte särkilt stora förhoppningar på det heller.
* Magnetröntgen: Underutvecklingen vet vi inget mer om än att det finns där, hur det påverkar och kommer att påverka henne får vi se senare.
* Hjärtat: Hjärtkirurgerna disskuterar ifall dem ska bara göra en liten kateroperation för att stänga ductusen och rätta till resten av felen senare (när hon är ca 6mån).
* Lungorna: Vätskan runt höger lungan vart dränerad har som tur är inte kommit tillbaka och vänster lungan börjar arta sig riktigt bra nu. Så + poäng för det.
* Kramperna: Elvira är för stunden krampfri men har så pass hårda mediciner vilket gör att hon fortfarande sover ca 20timmar av dygnets 24. Läkarna håller på och gör ett försök att sätta ut den ena krampmedicinen så hon med lite tur blir lite piggare. Så + igen.
* Kalkbristen: Hennes kalkvärden ser mycket bättre ut så med lite tur har hennes egen produktion hoppat igång nu så läkarna håller på att sätta ut kalkmedicinen hon får med förhoppning att hon behåller dem fina värdena. så ++
* Klumpfoten: Eller fotfelsställningen som det oxå heter har vi inte kunnat göra nått åt ännu det finns som sagt en del annat som får gå före i prioteringarna.
* Genetik: Än så länge inget svar ifrån dem men vi visste att det kunde ta tid. Den som lever får se.
Så det var väl vad man kan kladda ner i ett blogginlägg... Nu har ni hela bilden. Så nu ska jag sitta här framför datorn och roa mig en timme till sen ska jag brygga en kanna kaffe och riva upp gubben ur sängen så vi kan dra iväg och kramas med lillsnorpa <3 ^^
Hoppas ni har sovit gott, får se om jag lyckas ta igen sömnen imorgon... eller ja... senare idag.
2 månader idag!
God jul min lilla älskling och gott nytt år... Din livs första jul vart på sjukhus och ditt livs första nyår vart på sjukhuset oxå. Ibland så undrar jag om du märkte av julstämningen om du märkte att personalen hade juliga örhängen och om du märkte hela tomtearmén som kom och sjöng för dig och dem andra barnen på salen. Jag funderar om du märkte raketerna som smällde ovanför taket på sjukhuset och jag funderar på om du kände hopp och förväntningar på det nya året som snart skulle komma.
Idag är du 2 månader och än har du inte fått komma hem...
Jag låg och tittade på din gosedjurshörna i din säng igår och jag undrar när du och inte bara dina gosedjur ska få ligga i din säng. Min älskade lilla flicka ibland glömmer man bort hur stor du har blivit och hur fort tiden har gått. Jag funderar på om du märker att folk grattar dig på din två månaders dag och om du själv vet att du funnits till så pass länge. Jag undrar om du känner till att även om du inte ligger i min mage längre så kommer jag alltid bära med dig i mitt hjärta.
Ja du mitt lilla gryn... Det är mycket din gamla mamma går omkring och tänker på.
Din mamma funderar på om du känner till att det finns en värld utanför den salen du ligger på. Din mamma funderar på hur du kommer reagera på katterna första gången du kommer att komma hem och ser dem, kommer du tycka att dem är roliga eller konstiga och läskiga?
Din mamma funderar på hur första natten hemma för dig kommer att bli. kommer du sova lugnt eller vara orolig för allt nytt du ser? Kommer du bli lugnad av din pappas och min närhet? kommer din mamma ens våga sluta ögonen? Jag längtar och räds för den natten då vi äntligen får sova hemma alla tre, som en familj borde.
Men allt det där kan vi fundera på senare nu är nu, och vi måste först och främst se till att du blir så pass bra så du får komma hem. fram tills dess så spelar alla dessa funderingar ingen roll.
Det känns svårt att förstå att det gått två månader redan. Jag kommer ihåg som om det var igår första gången jag höll dig i min famn och jag kunde bara inte förstå att nått så otroligt fint och sött kunde ha legat i min mage och än mindre att jag hade dig i min famn. Min fina lilla flicka.
Jag planerade redan då vår hemfärd och vad du skulle ha för kläder på dig och vilka vi skulle ringa först och be att komma och se dig. Jag planerade ett kalas för att fira din hemkomst och jag såg framför mig promenader igenom stadsskogen med barnvagnen, jag planerade mys stunder i soffan och att vi skulle sova tillsammans mitt på dagen i vår säng. Men inget av det har slagit in... Din mamma har slutat planera nu. Hon tar en dag i taget och även om jag i vissa fall tror att jag även slutat hoppats så inser jag att det har jag inte.
För på nått vis även när allt känns tungt och så in åt helvete jävla pissjobbigt och det känns som att man bara vill lägga sig ner och dö! så räcker det med en blick på dig och man vet att så småningom nån gång längre fram så kommer allt att bli okej. Inte för att man tror eller ens kanske vill utan för att det måste. Världen slutar inte snurra bara för det är tufft just nu utan livet går vidare för att det måste, och på något vis så meddelar dina ögon det. Du är helt otrolig mitt lilla hjärta...
Så det mamma egentligen vill säga är... Grattis på 2månaders dagen =)
nyfödd Elvira!
Elvira 5 dagar gammal
Elvira 2 veckor
Elvira 7 veckor
Elvira 2 månader.