Skammen och smärtan

Ända sen Min Lillsnorpa föddes så har jag varit tvungen att vara borta ifrån henne allt som allt 4 dygn... 

2 dygn när jag hade feber och kunde inte gå till sjukhuset.

1 dygn När jag var hemma och julstädade

1 dygn med idag... Då vi varit tvugna att sköta om lägenheten lite och det drog ut på tiden.

 

Även om det bara är 4 dygn av dem 50dygn hon levt som jag inte kunnat vara med henne på sjukhuset så kan jag inte låta bli att känna mig skamsen över att inte vara hos henne och ha henne i min famn och försäkra henne om att allt kanske inte blir perfekt men allt kommer att bli okej.

Och även om man har henne hos sig och intill sig i flera timmar i sträck och släpper henne inte med blicken för en sekund så känner jag mig fortfarande väldigt skamsen och det smärtar mig väldigt mycket när jag inte kan vara nära.

Och trots att jag vet att jag kommer att ha 365dagar gånger en jävla massa år så får jag dåligt samvete över dem minuter och timmar som jag missat. För av nån anledning så all den tid man spenderar med henne sen eller har spenderat med henne till nu, är inte tillräckligt för att kompensera dem minuter man missar. 

Vi är egentligen ganska bortskämda nu när hon ligger på sjukhus för vi får hjälp av dem som jobbar där med allt, så om vi inte skulle vilja göra nått med henne så slipper vi. Det finns mycket vi inte kan göra med henne heller på grund av den sjukhusutrustning som är kopplad till henne. 

Jag skulle så gärna vilja visa henne världen, berätta för henne vad snö är och varför det är kallt ute. Jag skulle vilja ta hem henne så hon fick träffa katterna. Mest av allt så skulle jag vilja vakna okristligt tidigt för att hon har vaknat och är hungrig eller vill få sin blöja bytt. Jag skulle vilja trösta henne när hon gråter och hålla henne intill om hon är rädd. (Kanske är jag mest bitter för att min start som mamma inte är som "alla" andras?)

Mesta dels sover hon, hon ser så avslappnad ut när hon ligger med sitt lilla hjärta tickande emot mitt och på nått vis så smittar hennes lugn av sig på mig och vi ligger och slumrar ihop och värmer varandra och alla eventuella tvivel är som bortblåsta och man VET att allt kommer att bli okej.

 

Dagarna innan jul fick vi veta att Elvira antagligen aldrig kommer kunna höra nått, det finns en liten chans men läkaren tyckte vi inte skulle hoppas på den. Vi fick oxå höra att på grund av dem fynd dem hittat genom sina undersökningar så kommer hon antagligen inte bli ett normalt barn heller. Men framtiden får vi bekymra oss om sen. just nu vill vi bara att hon ska bli kapabel att andas själv så vi kan hamna på ruta 1 nån gång och att Elvira kan få bli en bebis allt annat känns just nu oväsentligt.

 

Jag fick en dikt av min mor i julklapp av poeten Erik Lindorm.

 

Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick.

Att fjärdrarna gnistra och jorden är varm och himlen utan en prick.

Vad är det för tid,

Vad är det för år,

vem är jag,

vad bär jag för namn.

Du skrattande knyte med solblekt hår hur fick jag dig i min famn.

Jag lever, jag lever.

På jorden jag står.

Var har jag varit förut.

Jag väntade visst i miljoner år på denna enda minut...

 

Jag kände tårarna strömma till ögonen första gången jag läste den och jag grät en blandad gråt så länge att jag trodde att jag inte skulle kunna sluta.

Jag grät av lycka av att få ha det absolut finaste som finns.

Jag grät av bitterhet för att jag vet att jag aldrig nånsin kommer kunna känna att jag räcker till.

Men mest av allt grät jag för vetskapen att mitt liv tck och lov aldrig nånsin kommer att bli som det var förut.

 

Tänk vad lycklig jag är för att du finns till!!!

 

 

 

Du ska ju veta att du redan räcker till för Elvira och skada inte dig själv med dåligt samvete.
Dessutom skriver du fantastiskt bra.

Blir berörd av att läsa det du skrivit,du känner ej mej men jag känner o känner för din mamma som är min kollega o vän.Jag är mamma själv o du verkar vara en stark person med mycket kärlek o det är just det lilla Elvira behöver ,för den delen måste man få gråta o vara svag oxo,men fortsätt kämpa o du har en fantastisk mamma <3

Sj är man mamma men va mamma å få va med om en start är i gen vill drömma om du ska veta Jenny du är otroligt stark å duktig du har sånt underbart dotter som du ska va så glad för stor kram

Fint skrivet! Skickar en styrkekram!

"normalt" barn eller ej, vet du- du kommer inte ens tänka på det
Sen heller! Hon kommer bli Elvira! Inte något barn med funktionshinder. Du kommer bara se henne som din dotter Elvira! Se fram emot dagen då du får ta med henne hem- den kommer !