jenkabbb.blogg.se

Bloggen om mig och livet...

long time no see...

Publicerad 2013-02-12 11:43:58 i Allmänt,

Hejsan bloggen! (och ni som läser)
Det var ett bra tag sen jag skrev nått nu och jag ska väl försöka få ner det jag tycker är värt att veta utan att det blir en 500-sidig roman :P (med stark betoning på "försöka")
Jag tar det som är nyast just nu och oxå anledningen att jag sitter och skiver i detta nu. Jag föll nämligen för impulsen att köpa en bärbar dator som jag kan ha på sjukhuset. Det gör ju att jag har lite lättare att uppdatera bloggen + att man inte blir så isolerad för omvärlden utan man kan logga ut på facebook bland annat och se vad som händer i omvärlden (visst skulle man kunna läsa tidningen på nätet men facebook är lite roligare). Datorn jag köpte är en Acer Aspire V3-571. Jag vet inte om den är så bra men än så länge är jag nöjd! För att inte säga att det alltid känns lite extra roligt när man har en ny leksak att leka med.
 
(bild på datorn, tagen ifrån google)
 
Dåså då har jag skrytit klart om min nya leksak...
På hemma fronten och Elvira fronten har det hänt en hel del. Sist jag skrev så hade jag precis fått börja ta med Elvira runt på sjukhuset på promenad i vagn. Den friheten togs ifrån oss ganska snabbt då min lillasnutta hittade på ett RS-virus nånstans. Så dem senaste veckorna har Elvira varit ordentligt sjuk och vi har oxå varit isolerade på vårt rum och har inte tillåtits att vistas på övriga avdelning på grund av den höga smittorisken.
Rs-virus är en jäkla elak liten sak som orsakar ett så pass tjockt slem i luftvägarna att man knappt kan andas och om man får upp det här slemmet så är det så pass segt att man kan nästan lyfta det ifrån marken. Elvira har varit bra sjuk innan, kramper, hjärtsvikt, kräkningar, taskiga lungor... Men inget har skrämt mig så mycket som det här jävla viruset. När Elvira började insjukna så torrhostade hon och hon hostade bara oftare och oftare, sen efter ett par dar så fick mer som en slemhosta och hon lät mycket mera rosslig. Man märkte att hon fick svårare att andas och det svårare för henne att syresätta sig.
Ett par dar senare fick ett andningsuppehåll.
Att sitta med sin bebis i sin famn som hostar och helt plötsligt slutar utan förvarning, hon stelnar till och sekunderna efter så blir hon blå. Jag var helt övertygad om att jag skulle få en hjärtattack där och då. Ni har sett i film när nån blir skjuten eller dödad och allt går i slowmotion? Det var så det kändes och även om man försöker tänka logiskt och komma ihåg vad dem sa på HLR, så känner man ändå att den fullfjädrade paniken skenar inom sig.
Min dotter andades inte på 15sekunder och även om jag bara är 26 så kan jag med största säkerhet  säga att det var dem hemskaste 15sekunderna i mitt liv. Jag var helt övertygad om att jag skulle förlora mitt barn där och då. Sen känslan när man ser att hon började andas igen och återfår normal färg. Den lättnaden var obeskrivlig. Det var tur att jag hade en sjuksköterska hos mig just när detta hände annars hade jag nog även fått fullfjädrad panik även utåt. Både jag och Elvira överlevde den här insidenten men så fort hon hostar så flyger jag upp ifrån det jag gör oavsett om jag sover eller inte och på en milli-sekund står jag bredvid henne. Så man kan väl säga (i alla fall enligt personalen här) att jag blivit lite nojjig för det är tydligen inte så ovanligt att bebisar får andningsuppehåll. Efter den här incidenten så la man Elvira i Cpap och hon somnade så fort hon fick den lilla plastsnabeln i näsan och sov nästan ett helt dygn. Hon tyckte nog att det var ganska skönt att få lite mer hjälp att andas än bara lite syrgas :)
Vi fick en liten broshyr om RS-virus, där det stod att om man som vuxen inte alls blir hårt drabbbad utan det är som en vanlig förkylning. Jag är inte riktigt villig att hålla med: huvudvärk som påminner väldigt starkt om migrän, 40graders feber, snoret rinner och halsen känns som man svalt en tallkotte! Jag vet inte vad ni tycker men jag tycker inte att det där är en "vanlig" förkylning -.-' (självklart så blev även mamma o pappa smittade).
Igår fick Elvira 40graders feber (hon har annars varit feberfri, tack och lov)
och temperaturen har gått upp och ner det senaste dygnet. Hon har fått pencillin eftersom hennes CRP stack till höjden (infektionsprov). Och dem har även tagit ett urinprov för att se om det är en urinvägsinfektion som ligger och sökar. med lite tur får vi reda på det senare idag eller tidigt imorgon,
Min stackars lillsnorpa.. Vad hon får stå ut med massa jävelskap :/
Annars så mår Elvira förhållandevis bra. Hon har fått en ny ersättning som är utan komjölksprotein, den luktar vedervidrigt men hon verkar tycka den är god :) Idag kommer ortopederna oxå så hon ska få sina fötter om gipsade för fjärde gången. Hon ska få röda gips denna gång :P Det har hennes pappa bestämt.
Sen har även läkarna beslutat sig för att stänga hennes ductus (finns info om den i tidigare inlägg). Så bara Elvira blir infektionsfri så skahon gå igenom en operation oxå. kommer skriva mer detaljerat om den senare när jga vet mer.
På hemmafronten så tycker katterna att vi är väldigt taskiga som är borta så mycket, Den pissnade vrålapan aka Spöket har fått börja gå på P-piller och har faktiskt slutat pissa i soffan. Dock är frestelsen vad det gäller täcken för stor så där behöver vi jobba lite fortfarande. Lite rolig är hon ändå för senaste täcket hon kissade ner låg det en fleecefilt på... Hon grävde undan fleecefilten och satte sig och kissade på täcket... hmm... kanske skaffa sig ett fleeceöverkast till sängen kanske... Måste ju faktist erkänna att det är lite mysigt när man sover att ha en spinnande liten hårboll sovandes nere vid knäna. ^^
Nå väl äen det projektet kommer det mer info om senare... Tills vidare tänker jag nog nöja mig med denna läges uppdatering och önskar er alla en fortsatt trevlig dag!
Smell ya laters!
Kommentarer (1)

Ibland är man ju bra lustig...

Publicerad 2013-01-27 21:45:53 i Allmänt,

Hejsan igen! 
jag tänkte ta upp två saker idag... Den ena är bara bra och mysig och den andra är lite lustig...
 
1, Igår fick jag för första gången lämna neo med Elvira och gå en liten promenad med henne i vagn. Det enda som var lite tråkigt var ju att vi inte fick gå ut utan vi fick nöja oss med att promenera runt inne på sjukhuset... Men det var riktigt mysigt ändå... Jag kände mig som en "riktig" mamma när jag gick och spatsera med vagnen...
Är det nån mer som har lagt märke till att, när folk går förbi en barnvagn så försöker dem automatiskt titta ner i den... Fast på ett sånt sätt att man inte märker det... Jag inser att jag själv har gjort så, försökt snegla ner i barnvagnar på ett vad jag trott var ett diskret sätt... Nu vet jag bättre... Man ser att folk försöker titta ner och absolut inget ont om det... Faktiskt så kände jag så fort nån snegla på vagnen: "Ha! nu är du avis va? det är inte alla dar man ser en sån här söt bebis!"  ^^
Jag hade även min mamma med mig... Med andra ord Elviras mormor som stöd och sällskap så det var väldigt trevligt och mysigt... Fast den som nog tyckte det var allra mysigast var nog Elvira för hon sov som en stock under hela barnvagnspromenaden och vaknade när vi var tillbaka på rummet igen och jag tog upp henne.
(Som sagt... sover som en stock...)
 
2, Efter att vi hade varit på sjukhuset en längre tid så insåg jag och min sambo att vi behövde komma loss och få tänka på nått annat en stund. Så vi löste det som så att vi har en varsin Ledig dag i veckan då man kan få göra precis vad man vill och känner för, gärna såna aktiviteter som gör att man stänger av hjärnan ett litet tag.
 
Så idag hade jag då en av mina så kallade "lediga dagar"... tänkte bara berätta hur den har sett ut idag:
 
Kommer hem ifrån sjukhuset vid 12 snåret och kommer in i hallen och ser att det ligger tidningar och reklam över hela hallen så jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
 
Kommer in i köket och det ser för jävligt ut...
Så jag jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
Så jag tar tag och slänger all reklam och öppnade kuvert som ligger på köksbordet, torkar av spisen, plockar upp disk från diskstället och laddar om diskmaskinen.
 
Sen så ställer jag mig och plockar fram lite råvaror för att jag ska göra matlådor... Eftersom vi hade handlat i fredags så fanns det ändå en hel del att välja mellan... Så jag tänker:  "Jag kan lika göra allt... Det är ju ändå min lediga dag".
 
Så efter ett X antal timmar med kastrull skrammel och stekpanna skrapningar över spisen så stod jag där med en skörd av: köttgryta, korvstråganoff o ris, potatisgratäng m fläskfilé, spagetti och köttfärssås och lite annat som jag hade i frysen som man bara behövde koka pasta till.
 
Tittar runt i köket efter att jag placerat min skörd av diverse maträtter i kyl o frys och inser att det kanske ser ännu värre ut än vad det gjorde när jag kom hem... Så jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
Så tar och diskar stekpannor o kastruller, laddar om diskmaskinen en tredje gång, torkar av spisen en igen, torkar av bänkar, inser att bänken där micron står är riktigt skitig, tar bort micron, torkar av bänken med allrent o vatten, inser att micron är skitig och torkar ur den med disktrasan och diskar av micro tallriken, tar bort kaffebryggaren som bor på samma bänk och rengör brickan som den står på, inser att kaffebryggaren är väldigt skitig så tar och torkar av den, diskar kannan + tillbehör och sätter igång och kör kalklösare i den. Torkar av bordet och inser att fönster brädan är jättedammig och har ett lager av katthår som inte borde bo där. rensar fönster brädan, torkar av den med allrent, diskar alla prydnarder som bor på fönsterbrädan och vattnar kaktusen.
Så vilken pärs! äntligen klar...
 
Går in i vardagsrummet och inser att det ser lika förjävligt ut som ovanstående rum så jag tänker: "Jag kan lika gärna fixa till det... Det är ju ändå min lediga dag".
Så fram med dammsugaren och dammsuger ur soffan, torkar av bordet, sorterar in spel och tidningar i hyllorna igen och fluffar till kuddarna, rättar till mattan, avhårar dem tre kattfiltarna som ligger lite här och var i vardagsrummet, inser att tvn är dammig och kör en sväng med trasa och fönsterputs, plockar upp katternas leksaker och dammsuger golvet och går in med lite grejer som är vegas och lägger dem på hans databord.
 
Tittar runt i datarummet och inser att det är nog det mest förjävligt stökiga rummet i hela lägenheten... Så jag tänker: "Nej... Det där får fan gubbjäveln ta och fixa själv!" 
 
 
Så nu sitter jag här i skrivande stund och funderar på vart min "lediga dag" tog vägen... Nåja jag har ju åtminstone fått mycket gjort men om det var "hjärnavkopplande" det vette faaan... Så ibland är man ju jävligt lustig... inte sant?
(bild på skörden av matlådor).
 
Så ett bonus inlägg oxå gällande Elvira... Eftersom hon börjar bli allt stadigare nu så har ortopederna varit ner och gipsat benen på henne... Så nu har hon sina fötter i två lila paket ^^ Ser lite roligt ut även om det är till Elviras stora förfäran att benen blivit avsevärt tyngre... ;)
(Elvira med fötterna i lila paket)
 
 
Sen för att komma med en slutpledering så är det så att Elvira är så pass stadig nu så det är dags för oss att bli hemslussade... Det kommer att ta ett GÄNG veckor men nu är i alla fall hjulen i rullning för att vi ska få komma hem! *lyckodansar*
 
Så med det mina vänner så önskar jag er en godkväll och en godnatt när ni kommer så långt!
Hej svejs så länge! :D
  
 
 
 
Kommentarer (3)

Livet och annat...

Publicerad 2013-01-17 23:58:17 i Allmänt,

I förrgår när jag i låg badet under den guppande glaciären av vaniljdoftande bubblor så kom jag att tänka på en sak... Livet är jävligt underligt. 
Jag hade sett mig i spegeln innan jag la mig i badet och döm av min förvåning när jag insåg vilken tjockis det var som glodde tillbaka på mig! O.O"
Min graviditet har inte varit särkilt snällt mot mitt redan ganska väl tilltagna midjemått... Så med en "tjockis-ångest" som bara tjejer kan ha (jag har inte mött nån kille än i alla fall... Tror jag).
Så när jag sjönk ner i bubbelbadet så funderade jag redan på vad och hur jag skulle göra nått åt det. 
Självklart så känner jag ju till det mest vanliga och troligtvis det enda sättet som faktiskt funkar vilket är: Ät mindre portioner, ät nyttigt och MOTIONERA!
Självklart har jag ju övervägt denna metod och även provat på den, men vad gör man som den bekväma tjockis man är? Jo man provar några gånger för att sen inse att  det är mycket bekvämare att sitta i soffan och glo på tv. 
Jag har varit ute i skogen och sprungit, jag har skuttat runt på hurtis & spurtis, provat gym, provat orientering, cyklat och powerwalkat... Dock så slutade det med samma resultat nämligen att man hamnade i soffan och glodde. 
Nåväl det kanske bara är så att man har problem med dieten... Man kanske ska gå ner i vikt först och sen börja motionera! Det borde ju funka!
Så vad gör man jo man köper ju måltidersättningspulver som man bestämmer sig för att man ska leva på i 3 veckor eller mer, bedöva hungern med att dricka massa vatten och tugga tuggummi frenetiskt. Resultatet av det försöket slutar ju förståss med att man går ner i vikt men däremot så får man ett humör som en uppretad noshörning vilket ens stackars sambo får lida mest för. Så man kanske blir smalare men troligtvis blir man inte så omtyckt. Dessutom så fort man börjar äta mat igen så går man upp i vikt, vilket i sin tur resulterar i att man skiter i den diet man egentligen tänkt sig och så hamnar man i soffan och glor i alla fall.
(Och jag tror nog att alla tjejer vet att det funkar så här men man gör så i alla fall.)
 
Så mitt exprimenterande gjorde så jag nådde fram till en insikt...
1, Jag har inte hittat nått motionssätt som jag brinner för.
2, jag gillar alldeles för mycket onyttig mat.
3, Jag trivs alldeles för bra i min tjockishet.
 
Så fram tills att nån av ovanstående punkter ändras så får jag helt enkelt va en tjockis ^^
Nåja, nog om mitt filosoferande. 
 
Det har hänt litegrann på fronten "Lill-snorpa".
 
Jag fick ett mycket spännande brev idag adresserat till mig... Dock stod det inte vem avsändaren var. men ett meddelande låg i kuvertet tillsammans med en 500-lapp. 
Jag har ingen aning om vem det är som skickat, känner inte igen handstilen heller... Men jag kan ju säga att jag inte har nått emot denna sortens överraskningar ^^ Så vem det än var som skickade... Tackar så mycket! <3
 
Elvira ska nämligen få flytta ut ifrån intensiven nu och hamnar istället på samvården så vi ska kunna få vara i fred lite mer. Vilket oxå betyder i sin tur att jag och gubben får flytta tillbaka till sjukhuset.
Jag måste erkänna att jag känner mig lite kluven... 
Mitt hjärta jublar därför att jag äntligen kan få ha min unge nära hela tiden och att det faktiskt innebär att Elvira är ett steg närmre att få komma hem. 
Men mitt hjärta buar oxå lite därför att jag verkligen kommer att sakna min säng och mitt badkar. :/
Så med dem orden så ska jag ta och masa mig iväg och packa väskan med lite kläder och ta ett farväl av mitt badkar med ett "sista" bubbelbad. 
Får se när jag får tid att uppdatera bloggen igen...
Den som lever får se... ;)
 
Kommentarer (2)

Pimp my blogg!

Publicerad 2013-01-15 22:46:00 i Allmänt,

Hej hopp!
Fick hjälp idag av en tjej (Classica... se bild) som verkar kunna en hel del om... erhm... vad man nu kallar det här *gör en svepande rörelse över skärmen* 
Som ni ser så har bloggen fått en ny look vilket jag är väldigt tacksam för... Den ser lite mer personlig nu...
Eller hur?
Så är det nån som håller i en egen blogg så vet jag vem jag skulle rekomendera för designandet av den iaf. :D
nämligen... That one -----> http://classica.blogg.se/ 
 
Nåväl upp pimpningen av bloggen gav mig motivation att pimpa upp lägenheten oxå... Eller ja... städa i alla fall... Fan vad jag behöver en ny dammsugare! *note to self*
Man inser inte förrän man står böjd över dammsugaren och diktar upp nya svordomar hur lite man hinner med underhåll av lägenhet och en själv, när man spenderar 12timmar minst 6 dagar i veckan på sjukhuset. 
På något vridet sätt får man för sig att livet liksom hamnar lite på paus medans man inte är hemma. Men man inser efter ett tag att så inte är fallet. 
Vi når 10veckor sträcket på onsdag och än så länge är vi inte ens i närheten av att få ta hem "Lill Snorpan".
Så det suger ju! Nåväl...
Life goes on...
 
Så vad har man hunnit konstatera medans man har haft sitt barn på sjukhus i 10veckor???
Man inser att om man ligger sömnlös så somnar man i alla fall efter drygt 36timmar. 
Man klarar sig en hel dag på en kopp kaffe av den enkla anledningen att man glömmer bort att man är hungrig.
Man slutar gråta för det hjälper inte.
Man slutar hoppas att "nästa månad får hon komma hem" för man blir bara besviken på att det inte händer.
Man inser att även om det är skönt att vara i hemmiljö istället för på sjukhus så blir det likt förbannat inte bra därför man bara är halv när man inte har sin bebis nära.
Man inser hur mycket katterna verkligen saknar en när man kommer hem efter 12timmar på sjukhus.
Man inser att dem (den) i alla fall kissar i soffan trots ovanstående faktum.
Life goes on...
 
Men jag tror ändå att man inser mest att livet går vidare trots att bebis ligger på sjukhus. Hon växer, hon blir starkare, hon lär sig nya saker och man inser att det som passerat är passerat och även om jag önskar att det fanns en "starta om" knapp så kommer jag aldrig få hem en nyfödd bebis. 
Men Livet går vidare. Räkningar fortsätter komma, solen går upp och solen går ner. Hösten har passerat och vintern håller på att bana väg för våren.
Life goes on...
 
Under den tid jag har funnits till så har jag lärt mig att oavsett vad som händer eller hur man än mår så fortsätter livet ändå, inte för att man kanske vill utan för att det måste. Och trots att det kan hända en incident som kan skaka hela ens existens så blir slutresultatet fortfarande den samma...
 
Life goes on...
Kommentarer (1)

sömnlösa nätter...

Publicerad 2013-01-14 06:01:20 i Allmänt,

Jahapp!
Här sitter man kl 04:30 en måndag morgon utan den minsta minut sömn i natt. Det är egentligen inte så synd om mig för jag låg och grisade väldigt länge i sängen igår medans gubben min var hos Lillsnorpan. Tänka sig vilken tur jag har som har honom i mitt liv och att lillsnorpa har en så bra pappa <3
 
Jag har blivit lite störd angående en del människor... En del människor tycker jag gnäller och vissa tror att det som händer Elvira är nått som jag hittar på. har även fått kommentarer på bloggen och på facebook att bilder på henne när hon har en massa tejp och slangar på sig är photoshopade. Allt jag har att säga till er som tror så, ber jag er att tänka att om jag nu skulle lägga ner så pass mycket energi för att lägga till objekt som inte finns där i verkligheten tror ni då inte att jag skulle då göra nått åt bildkvalitén på bilderna som jag postar här eller på facebook? 
Bilderna på Elvira och den omgivning som hon befinner sig i är riktiga och är inte ihop mixtrade för att jag söker uppmärksamhet. Bara så ni vet...
 
En annan fråga som jag ofta får främst på facebook är: Hur går det för henne?
Då vi är lite i ett dödläge just nu så är den frågan väldigt svår att svara på, och händer det nått så kommer ni att få veta det antingen här eller på facebook... Det kan ni vara säkra på...
 
Men i alla fulla fall så tror jag ändå att jag ska ge ett förtydligande över Elviras situation så nu alla kända och okända vet vad vi har att göra med här.
 
Tillväxthämmad: När Elvira föddes så var hon så kallad tillväxthämmad det vill säga att hon var 27% mindre än det normala medelvärdet. Dessutom när förlossningen började och sammandragningarna blev starkare så gick hennes hjärtfrekvens ner. Vilket i sin tur resulterade i ett akut snitt.
 
Efter hennes födelse så började dem göra en massa rutinundersökningar vilket resulterade följande:
 
Kolobom: På båda ögonen vilket betyder att hon har en felaktig slutning av näthinnan på båda ögonen. Näthinnan är den hinna som sitter bak i ögat som omvandlar ljuset som kommer in till ögat till bilder. Med andra ord den hinna i ögat som gör att vi ser det vi ser (i princip). Det här kolobomet sitter precis vid synnerven vilket är oxå en väldigt viktig del att ha om man ska kunna se nått. Resultatet av den här undersökningen var att ögonläkaren inte visste om Elvira kunde se eller nånsin kommer att se. Dessutom så var hennes högra öga 1mm mindre än det vänstra + att hennes iris (det färgade området i ögat) oxå hade slutit sig felaktigt vilket gav hennes pupiller ett lustigt utseende (såkallat nyckelhål).
(Det är inte Elviras öga på bilden utan en bild tagen ifrån google)
 
 
Hörseltest: När Elvira var tre dygn gammal gjorde dem ett rutinhörseltest som inte gav nått resultat. Man lyckades inte få nån signal så man kunde inte avläsa testet helt enkelt. Vi fick vänta ytterligare några dygn innan nya försök gjordes och denna gång så kunde dem säga med säkerhet att inga signaler nådde hörselnerven. Dem gjorde flera tester med elektroder men dessa visade sig oxå negativa och läkarna började fundera på om Elvira saknade hörselnerv. Av en magnetröntgen som togs av en annan anledning kunde man urskilja att hon hade en hörselnerv men att hennes hörselsnäcka inte såg ut som den skulle och att hårcellerna i örat var krokiga. Diagnosen här var att det finns en liten chans att hon kan få hörsel men det var inget vi skulle hoppas på.
(Återigen google)
 
Magnetröntgen: Som jag tidigare nämnde gjordes det en magnetröntgen som inte heller gav särkilt goda nyheter. Den visade att dels att hjärnstammen var underutvecklad och så var även lillhjärnan. Dessutom så hittade dem en cysta (rundaktig vätskeansamling) runt lillhjärnan. Och så såg dem även att framkanten av hennes högra och vänstra lob ser tillplattat ut, det kan bero på cystan runt lillhjärnan men dem vet inte. Läkarna har heller ingen aning om hur det här kommer att påverka hennes liv. Hon kan vara normalt begåvad och hon kan vara mer eller mindre utvecklingsstörd. Läkaren som ansvarar för Elvira har sagt att det går inte att se på en bild hur det kommer att bli utan Elvira får visa oss vägen.
(tagen från google)
 
Hjärta/lungor: Dem gjorde även ett ultraljud på hjärtat där dem upptäckte att klaffen mellan höger och vänster förmak saknas. Att hon har ett litet hål emellan kammrarna och att ductusen inte har slutit sig. Dem här hålen i hjärtat och den öppna ductusen har gjort att hon har ett ökat tryck i högersida av hjärtat då det läcker över blod från vänster till höger. Ductusen gör i sin tur att blodet tar en extrasväng genom lungorna igen trots det redan är syresatt. Vilket i sin tur ger ett ökat tryck på lungkärlen, vilket gör att lungkärlen sluter sig vilket orsakar att Elvira inte kan ventilera ut koldioxiden i kroppen vilket gör att hon måste få andningshjälp. Dessutom har det funnits vätska runt högerlunga och vänsterlungan har varit underutvecklad/omogen.
Ductusen (PDA- en genväg för blodet från hjärtartären till stora lungpulsådern) är nått som finns i fosterstadiet men ska tillbakavecklas när barnet föds. vilket det inte gjorts på Elvira.
(google)
(google- bild på lungorna med kärl)
 
Kramper: När Elvira var 2 veckor gammal så upptäckte vi att hon hade kramper. Så från samvården vart vi inkastade på intensivvårdsavdelningen där hon fick stanna i 2 veckor. Dem gjorde EEG och satte henne på kraftigt kramplösande medicin. Efter dem två veckorna fick vi tillbaka vår bebis in på samvården men hon hade krampmedicin och har fortf. När hon var 6veckor så fick hon nya krampanfall i samband med en infektion så vi fick åka in på intensiven igen och hon ligger kvar där än. Och återigen så gjorde dem en massa EEG och hon fick ytterliggare en medicin som komplettering. Läkarna vet inte vad det är som orsakar kramperna.
 

Kalkbrist: Andra svängen in på intensiven så insåg dem även att Elviras kalkvärden inte var som dem borde så det kunde faktiskt kunna vara orsaken till att hon fått kramper ifrån början men dem vet inte. Läkarna gjorde en massa undersökningar vilket inte gav dem nått att gå på. hon hade alla komponenter för en kalkproducering men hennes kropp producerade inte (tillräckligt).
 

Klumpfot: Medans Elvira låg i magen så såg man på ultraljudet att hennes fötter var sneda. Detta fenomen är ganska vanligt i samband med downsyndrome, så vi gjorde ett fostervattensprov vilket uteslutade det. Fötterna är en "easyfix" men det kommer att kräva en hel del töjning av fotleder och ett X-antal omgångar gips. Men det kommer gå att fixa och kommer inte påverka henne så mycket senare i livet.
 

Genetik: På grund av alla dessa missbildningarna som hon har så är även genetiken inblandad. Så genetiska på akademiska sjukhuset håller på att tittar på om det kan finnas en kromosonavvikelse i hennes DNA för det är oftast så att alla dessa symtom har en gemensam nämnare. Så ett blodprov är taget på henne och även på mig och gubben för att se ifall det här tillståndet har kommit från nån av oss eller om vi (som läkarna säger) "Bara haft en jävla otur".
 
Så för att sammanfatta nuläget: 
* Tillväxthämningen: Hon väger idag 4635g och 54,5cm lång så hon följer sin kurva som hon ska.
* Kolobomet: Vi har konstaterat att hon ser men vi vet än inte hur bra hon ser.
* Hörseln:  Elvira har än så länge inte visat några tecken på att hon hör nått, vi har inte särkilt stora förhoppningar på det heller.
* Magnetröntgen: Underutvecklingen vet vi inget mer om än att det finns där, hur det påverkar och kommer att påverka henne får vi se senare. 
* Hjärtat: Hjärtkirurgerna disskuterar ifall dem ska bara göra en liten kateroperation för att stänga ductusen och rätta till resten av felen senare (när hon är ca 6mån).
* Lungorna: Vätskan runt höger lungan vart dränerad har som tur är inte kommit tillbaka och vänster lungan börjar arta sig riktigt bra nu. Så + poäng för det.
* Kramperna: Elvira är för stunden krampfri men har så pass hårda mediciner vilket gör att hon fortfarande sover ca 20timmar av dygnets 24. Läkarna håller på och gör ett försök att sätta ut den ena krampmedicinen så hon med lite tur blir lite piggare. Så + igen. 
* Kalkbristen: Hennes kalkvärden ser mycket bättre ut så med lite tur har hennes egen produktion hoppat igång nu så läkarna håller på att sätta ut kalkmedicinen hon får med förhoppning att hon behåller dem fina värdena. så ++
* Klumpfoten: Eller fotfelsställningen som det oxå heter har vi inte kunnat göra nått åt ännu det finns som sagt en del annat som får gå före i prioteringarna. 
* Genetik: Än så länge inget svar ifrån dem men vi visste att det kunde ta tid. Den som lever får se. 
 
 
Så det var väl vad man kan kladda ner i ett blogginlägg... Nu har ni hela bilden. Så nu ska jag sitta här framför datorn och roa mig en timme till sen ska jag brygga en kanna kaffe och riva upp gubben ur sängen så vi kan dra iväg och kramas med lillsnorpa <3 ^^
Hoppas ni har sovit gott, får se om jag lyckas ta igen sömnen imorgon... eller ja... senare idag. 
 
 
Kommentarer (2)

2 månader idag!

Publicerad 2013-01-07 22:19:25 i Allmänt,

God jul min lilla älskling och gott nytt år... Din livs första jul vart på sjukhus och ditt livs första nyår vart på sjukhuset oxå. Ibland så undrar jag om du märkte av julstämningen om du märkte att personalen hade juliga örhängen och om du märkte hela tomtearmén som kom och sjöng för dig och dem andra barnen på salen. Jag funderar om du märkte raketerna som smällde ovanför taket på sjukhuset och jag funderar på om du kände hopp och förväntningar på det nya året som snart skulle komma. 
Idag är du 2 månader och än har du inte fått komma hem... 
 
Jag låg och tittade på din gosedjurshörna i din säng igår och jag undrar när du och inte bara dina gosedjur ska få  ligga i din säng. Min älskade lilla flicka ibland glömmer man bort hur stor du har blivit och hur fort tiden har gått. Jag funderar på om du märker att folk grattar dig på din två månaders dag och om du själv vet att du funnits till så pass länge. Jag undrar om du känner till att även om du inte ligger i min mage längre så kommer jag alltid bära med dig i mitt hjärta. 
Ja du mitt lilla gryn... Det är mycket din gamla mamma går omkring och tänker på. 
Din mamma funderar på om du känner till att det finns en värld utanför den salen du ligger på. Din mamma funderar på hur du kommer reagera på katterna första gången du kommer att komma hem och ser dem, kommer du tycka att dem är roliga eller konstiga och läskiga?
Din mamma funderar på hur första natten hemma för dig kommer att bli. kommer du sova lugnt eller vara orolig för allt nytt du ser? Kommer du bli lugnad av din pappas och min närhet? kommer din mamma ens våga sluta ögonen? Jag längtar och räds för den natten då vi äntligen får sova hemma alla tre, som en familj borde.
 
Men allt det där kan vi fundera på senare nu är nu, och vi måste först och främst se till att du blir så pass bra så du får komma hem. fram tills dess så spelar alla dessa funderingar ingen roll. 
 
Det känns svårt att förstå att det gått två månader redan. Jag kommer ihåg som om det var igår första gången jag höll dig i min famn och jag kunde bara inte förstå att nått så otroligt fint och sött kunde ha legat i min mage och än mindre att jag hade dig i min famn. Min fina lilla flicka.
Jag planerade redan då vår hemfärd och vad du skulle ha för kläder på dig och vilka vi skulle ringa först och be att komma och se dig. Jag planerade ett kalas för att fira din hemkomst och jag såg framför mig promenader igenom stadsskogen med barnvagnen, jag planerade mys stunder i soffan och att vi skulle sova tillsammans mitt på dagen i vår säng. Men inget av det har slagit in... Din mamma har slutat planera nu. Hon tar en dag i taget och även om jag i vissa fall tror att jag även slutat hoppats så inser jag att det har jag inte.
För på nått vis även när allt känns tungt och så in åt helvete jävla pissjobbigt och det känns som att man bara vill lägga sig ner och dö! så räcker det med en blick på dig och man vet att så småningom nån gång längre fram så kommer allt att bli okej. Inte för att man tror eller ens kanske vill utan för att det måste. Världen slutar inte snurra bara för det är tufft just nu utan livet går vidare för att det måste, och på något vis så meddelar dina ögon det. Du är helt otrolig mitt lilla hjärta...
 
Så det mamma egentligen vill säga är... Grattis på 2månaders dagen =)
 
 nyfödd Elvira!
Elvira 5 dagar gammal
 
Elvira 2 veckor
Elvira 7 veckor
Elvira 2 månader.
Kommentarer (1)

Skammen och smärtan

Publicerad 2012-12-26 19:05:56 i Allmänt,

Ända sen Min Lillsnorpa föddes så har jag varit tvungen att vara borta ifrån henne allt som allt 4 dygn... 
2 dygn när jag hade feber och kunde inte gå till sjukhuset.
1 dygn När jag var hemma och julstädade
1 dygn med idag... Då vi varit tvugna att sköta om lägenheten lite och det drog ut på tiden.
 
Även om det bara är 4 dygn av dem 50dygn hon levt som jag inte kunnat vara med henne på sjukhuset så kan jag inte låta bli att känna mig skamsen över att inte vara hos henne och ha henne i min famn och försäkra henne om att allt kanske inte blir perfekt men allt kommer att bli okej.
Och även om man har henne hos sig och intill sig i flera timmar i sträck och släpper henne inte med blicken för en sekund så känner jag mig fortfarande väldigt skamsen och det smärtar mig väldigt mycket när jag inte kan vara nära.
Och trots att jag vet att jag kommer att ha 365dagar gånger en jävla massa år så får jag dåligt samvete över dem minuter och timmar som jag missat. För av nån anledning så all den tid man spenderar med henne sen eller har spenderat med henne till nu, är inte tillräckligt för att kompensera dem minuter man missar. 
Vi är egentligen ganska bortskämda nu när hon ligger på sjukhus för vi får hjälp av dem som jobbar där med allt, så om vi inte skulle vilja göra nått med henne så slipper vi. Det finns mycket vi inte kan göra med henne heller på grund av den sjukhusutrustning som är kopplad till henne. 
Jag skulle så gärna vilja visa henne världen, berätta för henne vad snö är och varför det är kallt ute. Jag skulle vilja ta hem henne så hon fick träffa katterna. Mest av allt så skulle jag vilja vakna okristligt tidigt för att hon har vaknat och är hungrig eller vill få sin blöja bytt. Jag skulle vilja trösta henne när hon gråter och hålla henne intill om hon är rädd. (Kanske är jag mest bitter för att min start som mamma inte är som "alla" andras?)
Mesta dels sover hon, hon ser så avslappnad ut när hon ligger med sitt lilla hjärta tickande emot mitt och på nått vis så smittar hennes lugn av sig på mig och vi ligger och slumrar ihop och värmer varandra och alla eventuella tvivel är som bortblåsta och man VET att allt kommer att bli okej.
 
Dagarna innan jul fick vi veta att Elvira antagligen aldrig kommer kunna höra nått, det finns en liten chans men läkaren tyckte vi inte skulle hoppas på den. Vi fick oxå höra att på grund av dem fynd dem hittat genom sina undersökningar så kommer hon antagligen inte bli ett normalt barn heller. Men framtiden får vi bekymra oss om sen. just nu vill vi bara att hon ska bli kapabel att andas själv så vi kan hamna på ruta 1 nån gång och att Elvira kan få bli en bebis allt annat känns just nu oväsentligt.
 
Jag fick en dikt av min mor i julklapp av poeten Erik Lindorm.
 
Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick.
Att fjärdrarna gnistra och jorden är varm och himlen utan en prick.
Vad är det för tid,
Vad är det för år,
vem är jag,
vad bär jag för namn.
Du skrattande knyte med solblekt hår hur fick jag dig i min famn.
Jag lever, jag lever.
På jorden jag står.
Var har jag varit förut.
Jag väntade visst i miljoner år på denna enda minut...
 
Jag kände tårarna strömma till ögonen första gången jag läste den och jag grät en blandad gråt så länge att jag trodde att jag inte skulle kunna sluta.
Jag grät av lycka av att få ha det absolut finaste som finns.
Jag grät av bitterhet för att jag vet att jag aldrig nånsin kommer kunna känna att jag räcker till.
Men mest av allt grät jag för vetskapen att mitt liv tck och lov aldrig nånsin kommer att bli som det var förut.
 
Tänk vad lycklig jag är för att du finns till!!!
 
 
 
Kommentarer (5)

Varför kan inte goda nyheter enbart vara goda??? :(

Publicerad 2012-12-10 23:36:00 i Allmänt,

Jag förstår inte! 
Efter att mitt stackars barn har fått legat i respirator från onsdags förra veckan och ligger fortfarande i respirator tills att dem jävla läkarna bestämt sig för vad dem ska göra härnäst! 
Under den här veckan som varit så har min lillsnorpa haft infektion så från mitten tills i fredags så var hon ganska slö och berördes inte av respiratorn så mycket eftersom hon mestadels sov. Fredag och lördag var en annan femma då hon vart lite piggare, det resulterade i att hon försökte få bort den äckliga slangen som var nerkörd i halsen på henne vilket i sin tur resulterade i att hon antingen fick kväljningar och kräktes eller så fick hon host attacker som i sin tur ledde till kväljningar som ledde till att hon kräktes -.-' Detta på gick hela fredag och lördag tills hon av utmattning somnade ifrån allt... 
Jag ställde ett krav på dem igår att antingen ta bort respiratorn eller ge min bebis lugnande eftersom hon fick kväljningar så fort hon rörde på huvet eller bara tog ett djupare andetag.
Jag hade ju hoppats på det första alternativet men läkarna valde lugnande så idag har hon mestadels sovit. (som tur är)
Förutom det så har jag inte kunnat plocka upp min bebis sen i onsdags på grund av att hon fått såna host och kväljningsattacker så hon kiknat och/eller kräkts... Det har gått snart 5 dygn utan att jag fått hålla min bebis i min famn och fått nynnat oss båda till sömns, det är inte klokt vad man saknar att ha hennes värme inpå sig och känna hennes små hjärtslag mot bröstkorgen eller höra henne sucka av nöjdhet... Det är nog det som gör ondast just nu...
 
Så har det här babyplågeriet hjälpt?
Löste det trycket som hon haft i lilla kretsloppet så hjärtat inte behöver jobba på högvarv?
Japp... Det gjorde det!
Är allt frid och gröna skogar nu?
NEEEJ!!!
 
Eftersom min dotter har ett hål emellan förmaken så innebär nu det lättade trycket att hjärthalvorna läcker blod till varann... Detta är alltså "nej-bra". Vilket betyder att dem måste göra nått åt det... Vad vet jag inte... 
Så min dotter får ligga i respirator i minst en natt till och om jag har tur (vilket jag troligtvis inte har) så kan läkarna berätta för mig imorgon om hur planen ser ut...
 
Och förresten som att detta inte vore nog så har hon fått tillbaka sina kramper och hennes krampmedecin hjälper inte längre... 
 
Innan jag fick detta besked tidigare idag så trodde jag att vi hade nått botten att nu skulle allt vända och äntligen kanske vi skulle kunna få lite ljus i tillvaron. Jag hade fel... Botten är inte nådd än och det verkar som att vi inte når den än på ett tag. Man kan inte låta bli att undra när vi kommer dit och om vi kommer dit. När ska det vända så man kan få börja tro att det kan bli ljusare... 
På onsdag är det 5 veckor sen hon föddes och än så länge är läget becksvart.
Det är så man kan fundera på hur man orkar och framför allt hur länge till kommer man att orka...
 
Man ställer sig frågan om man nånsin kommer få ta hem sin lilla bebis :(
 
 
 (Elviras första nappning med pappa)
Kommentarer (0)

Inget blir som man tänkt sig...

Publicerad 2012-12-06 01:03:33 i Allmänt,

Sist jag skrev här så var jag höggravid och väntade på att det skulle bli dags att föda. Jag hade allt så väl inplanerat. Jag skulle komma igång av mig själv, Det gick inte eftersom min lilla tös var 27% under medel (med andra ord hon var lite liten) Så sa statistiken att mindre barn som stannar kvar längre i magen än till vecka 40 har en tendens att må dåligt. Så in till förlossningen den 6nov och så vart jag igångsatt.
Hur som helst tänkte jag föda normalt tänker jag bannemej göra iaf. Det gick inte heller! När mina sammandragningar började så såg man att bebis hjärtfrekvens gick ner. Så det vart att avbryta värkarbetet och köra iväg till operationssalen för ett kejsarsnitt istället... 
När man låg där på bordet utan nån känsel ifrån bröstkorgen och neråt så tänkte man att snart får jag höra henne skrika. Så allt eftersom minuterna kröp vidare så låg man kvar och lyssnade efter det där karaktäriska babyskriket som man hört så många gånger på film och tv. Men det kom inte...
födelsetiden vart 04:40 den 7nov och jag hörde fortfarande inget skrik. Barnmorskan och läkaren tog ut bebis och min karl följde med medans jag snällt fick ligga kvar medans livmodern drog ihop sig och jag vart ihopsydd... Minuterna tickade väldigt långsamt fram och nånstans i mitt stilla sinne så började jag tro att de inte skulle komma in med nån bebis igen... Hon hade nog inte klarat sig... 
Men så kom barnmorskan in med henne i famnen och hon höll henne intill min kind och det var den sötaste unge jag sett i hela mitt liv. Mitt hjärta svällde till sin trippla storlek och värkte utav stolthet över att vi fått en så ruskigt söt unge... Hade jag kunnat hade jag nog haft henne i famnen då och aldrig släppt taget igen. 
Men eftersom jag var förlamad ifrån bröstkorgen och neråt och jag hade frossa så jag skakade i kroppen så fick hon åka med pappa upp på BB istället.
 
Mig körde dem ner till uppvaket och när dem parkerade min säng där kl 05:20 så sa dem lite hurtigt: "Försök sov lite nu" 
Ha ha ha... För det första så när en spinalbedövning börjar släppa så känns det som att man har myror i hela kroppen (ni vet hur det känns när en fot somnar... ta den känslan ifrån tårna upp till armhålarna så kan ni tänka er hur lätt det är att somna). 
För det andra så hade jag ett sånt hormon och adrenalin påslag så jag skulle kunna vara vaken en vecka LÄTT!
och för det tredje så ville jag ju inte ligga på nått jävla uppvak jag ville ligga med min bebis i famnen!!!
 
Så där låg jag och blängde på sjuksköterskor och läkare som gick förbi och då och då frågade dem om jag kunde vicka på tårna eller röra på benen... Varje gång jag provade och inte kunde röra på fötter eller ben så fick jag ur mig en färgglad svordom som åtminstone fick en och annan att blekna. Det är ju tur att det finns nått att roa sig med där man låg bland ruttnande gubbar och feta tanter -.-' Och om ni undrar så somnade jag aldrig... 
 
Nåväl... kl 10:40 så tyckte dem att jag kunde röra på benen så pass att dem kunde köra upp mig till BB.
Yeay!!! \0/
Man tycker ju att dem ena jävlar på att skena i korridorerna när det är bråttom så under mina glada tillrop så joggade dem hurtiga sköterskorna med min säng upp till BB... ^^
 
När jag väl kom upp på rummet så låg min stackars karl och sov som en stock och barnmorskerna/sköterskorna hade tagit ut min lilla dotter för att dem tyckte pappa i fråga sov lite för tungt. 
Nåväl när dem hade parkerat sängen på salen så gick dem och hämtade mitt barn <3 
Om ni nånsin har sett nått så pass vackert att erat hjärta fladdrat till och tårar samlat sig i ögonen och det känns som att bröstet håller på att sprängas. Då vet ni precis hur jag kände mig när dem äntligen la min bebis i min famn! 
Och även här tyckte dem av nån mystisk anledning att jag skulle sova... Vem hade tid att sova?! Jag kunde inte se mig mätt på mitt lilla underverk och jag kunde inte låta bli att fascineras av att hon hade bott inne i min mage så länge! 
Efter detta så lät dem oss vara ett tag innan vi vart nedskjutsade till neonatalen och fick ligga där istället. 
Och det är här det börjar hända saker... 
Själva förlossningen hade ju inte gått som planerat och det gjorde ju för fasen varken från eller till... Mitt underbara lilla barn hade kommit till världen och nu skulle allt bli perfekt! Nu gick inte heller det här som jag tänkt mig... :/
Ganska snart efter att vi kommit ner på neonatalen så märkte dem att allt inte stod rätt till. Så dem började göra en massa undersökningar för att få lite extra koll... Det var både vanliga rutinkontroller och lite andra kontroller... Och ju mer kontroller dem gjorde desstomer hittade dem... Mer eller mindre allt dem hittade kommer att antingen ha en ganska stor påverkan på henne under hennes liv eller så kan det ha en liten påverkan... Hur det blir får tiden avgöra så där får vi vänta och se helt enkelt. 
 
Men i alla fulla fall... 1 månad efter förlossningen så ligger vi fortfarande kvar på sjukhuset. 
inte nog med allt hon fick med sig i bagaget utan hon har även ett tryck i lilla kretsloppet (blodomloppet som går ifrån hjärtat till lungorna och tillbaka igen) Det här trycket släpper vanligtvis samtidigt som barnets föds men inte för min lilla snorpa. utan i en månadstid har hon legat med sepapp och syrgas och nu har det gått så långt att hon får ligga i en respirator... Det här trycket som finns gör att hon inte kan ventilera ur sig sin koldioxid vilket gör att dels njurarna får kompensera detta och att trycket gör att hjärtat får ligga på högvarv. Så mitt lilla hjärta har det väldigt tufft just nu... Men med lite tur (inte för att vi verkat haft nån hittills) så behöver hon bara ligga i respirator "några" dar så har koldioxidvärdena rättat till sig...
Och som att det inte vore nog så har hon fått en förkylning och snorig... Detta har ju även hennes mamma och pappa (aka mig och min karl) fått så vi har även fått feber så nu får vi inte ens vara tillsammans med henne på sjukan :/ Lite ironiskt egentligen att när man vart sjuk så fick man inte vara kvar på sjukan :P
Men vi förstår det finns andra barn där som verkligen klarar sig utan en förkylning... 
Så det var en läges uppdatering... Och om inte läget drastiskt förändras så blir det en jul på sjukhuset. 
 
Men om det är nån som undrar om lagen om den maximala jävligheten existerar så kan jag bekräfta att det gör den! Men det var allt för mig för denna gång vi får se när vi höts igen... Ha det!!!
 
P.s. Förresten så här ser min lilla Elvira ut... 
 
(fyra dagar gammal på bilden... och grejen i näsan är en matsond).
Kommentarer (1)

Katter är dem inte för härliga? :)

Publicerad 2012-11-03 23:51:01 i Allmänt,

Katter är riktigt härliga djur. Dem är snälla, omtänksamma och trogna följeslagare i och för sig enbart när dem själva har nytta av det men man kan ju inte få allt villkorsfritt här i livet eller hur? :P 
Jag tänkte att jag skulle presentera mina egna små bepälsade troll (mest för att jag inte har nått att göra och för att jag är uttråkad).
 Låt oss börja med... 
Det här mina damer och herrar är fröken Pip-Lisa. Hon är en 4år gammal bruntabby tecknad sköldpadda (Ja, hon är en katt men färgen heter sköldpadda), Bondkatt. Jag skaffade mig henne i tron om att det var en Pip-Larsson men när "Han" skulle kastreras så visade det sig att det var en lisa... Fram tills kastreringen trodde jag att "han" hade kulorna i buken... Men nog om historia... Jag berättar om hur HON är istället ^^
Pip är familjens lilla charmtroll eller uppmärksamhetshora beroende hur man ser på det. Så fort man kommer hem är hon vid ytterdörren och så angelägen om att få gosa så hon kastar sig raklång på golvet och piper lyckligt över att man ser på henne. Tyvärr så händer det ju att pip inte riktigt tänker innan hon handlar så ibland har det faktiskt hänt att man trampat på henne... Stackars katt hon piper då förnärmat men en millisekund efter det är hon beredd på att gosa igen... Härliga lilla katt ^^
Dem stunder hon inte är så härlig är när hon till sitt förtret inser att hon inte har allas uppmärksamhet då är det lätt att hon låter en kloförsedd tass flyga mot en... Eller när hon tuggar i sig elsladdar, hårsnoddar, plastpåsar, påsförslutare eller varför inte gardiner -.-'  Eller öppna skåp! Öppna skåp det är kul!!! :D 
Eller när hon bestämmer sig för att hon SKA ut på balkongen och står och skriker med framtassarna emot balkongdörren på ett sånt vis att det låter att man slår kattfan... Men oftast är hon mysig ^^'
 
Katt nr 2 är...
 Fröken Lill-strumpa! Kullsyster till Pip-Lisa så även hon är 4år, Hon är en Brunspotted tecknad sköldpadda (färgen igen alltså), Bondkatt. Från kattunge har hon alltid varit fisförnäm och inte smutsat ner tassarna mer än absolut nödvändigt... Förutom när det gäller att spöa Pip för då verkar hon ha totalt glömt bort sin förnämhet... Hon är en trevlig liten katt som sitter på lämpligt avstånd och flörtar lite charmigt för att man ska inse att hon vill gosa. Hon ligger gärna tillsammans med oss på sängen och om hon kan gärna på nån av oss på magen eller höften eller så lägger hon sig uppe vid huvudkudden och spinner mjukt och vaggande tills man somnar in... Lilla sötnöten <3
Dock har denna donna även hon ett temprament och skulle man bara råka komma nära hennes älskvärda husse vare sig man är människa eller katt så får man vara beredd på att antingen få en snyting eller en "blick som dödar" (Tur för mig att hennes blickar inte dödar för jag hade verkligen varit död, kremerad och begraven om det var så ^^') Hon är verkligen förälskad i sin husse och anklagar mig (okej, jag vet att det låter konstigt MEN katter kan verkligen se anklagande ut) och nästan skäller på mig för jag "skrämt" husse ut genom dörren... Sen vankar hon omkring och är grinig fram tills husse kommer hem igen... Sen när husse är hemma så sitter hon som ett frimärke på honom tills hon har kontrollerat att han är helskinnad och inte varit otrogen (med en annan katt alltså). Ja hon är en charmig liten katt ^^'
 
 
Katt nr 3... 
Det här Fröken "Spöket" och hon är en Brittish shorthair... Hennes färg är: Kanelsköldpaddsmaskad-vit, Harlekin... (Nu försök säg det där 5 gånger fort på fyllan :P)
Spöket är strax över 1år och är en raskatt så hon är väl den som borde vara fisförnäm men hon är snarare som en stor kattunge så hennes dag tas upp av lek, gos och sova så hon hinner nog inte med att vara förnäm... Hon har egentligen ett långt och tjusigt uppfödarnamn men hon fick heta Spöket för precis när hon kom så var allt man såg en liten vit skugga i ögonvrån... Mer hann man inte se :P
Nu tävlar hon med Pip om vem som kan ta och behålla mest uppmärksamhet, än så länge vinner Pip även om hon ibland får slå till med både tassar och klor för att få behålla titeln...
Spöket är en trevlig och försynt katt dock är hon ganska skygg av sig så gör man hastiga rörelser så sticker hon som en pil och sätter sig i säkerhet. Hon har även kommit på att ytterdörren är en mystisk portal som tar in nya monster i lägenheten... Det är läskigt då försvinner hon oxå som en pil och håller sig gömd tills hon eventuellt kan avgöra om hurvida det här monstret tänker äta upp henne eller inte... Det finns även en hel del andra monster som bor i lägenheten... Tex. "Det stora kalla monstret" vilket på människospråk heter balkongen, Sen har vi "bullermonstret" som bor i städskåpet aka dammsugaren och så har vi ett flertal "låta-illa-monster" som bor i ett skåp i köket (elvisp, matberedare, bakmaskin mm.) För att inte säga det stora "skvalp-monstret" som bor på diskbänken aka diskmaskinen... Stackars lilla katt inte lätt att bli modig när det bor så många monster i samma lägenhet som hon. Till att börja med var även tvn ett monster men nu inser hon att den är ganska rolig att titta på, det är saker som rör sig i den... Hennes favorit syssla är att leka med Pip o lillan men "gamla" tanter har inte alltid orken att stå ut med en liten "skitunge" så ibland när dem leker så hör man att leken avslutas med ett "FRRRRRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSSSSSSSSSSSSS!!!!!!!!!!!!!!" 
Så kommer spöket med sänkta öron och borstig svans och hade hon kunnat prata hade hon sagt: "Dumma tanter som inte vill leka med mig".
Ibland får spöket tråkigt sisådär kl2-3 på natten då har spöket kommit på att om man går omkring och ropar så kanske det är nån som vaknar och vill leka eller prata med mig! :D *lysande idé*
Men för det mesta är hon en väldigt mysig katt som börjar spinna av misnta lilla... Och är hon riktigt nöjd med sig själv så kan hon spinna så högt att det ekar i hela lägenheten ^^ 
Söta lilla filur ^^
 
 
Nej jag kan verkligen inte tänka mig hur mitt liv skulle vara utan katter... Jag kanske skulle ha flera hela headset, högtalarkablar, freestyle, xbox handkontroll och antagligen så skulle mitt förråd med påsförslutare och hårsnoddar vara större. Jag skulle antagligen inte behöva hämta sopkvasten och putta bort Lillan med när hon är på dåligt humör och jag vill sova i sängen, jag skulle antagligen inte heller vakna mitt i nätterna av att en katt går omkring och ropar på uppmärksamhet... 
MEN tänk så tråkigt livet skulle vara ^^
 
Nej, jag skulle kunna berätta om allt hyss mina katter har för sig men då skulle det här inlägget aldrig ta slut nån gång... Så detta får räcka för denna gång ^^
Kommentarer (0)

Dagens bravader... -.-'

Publicerad 2012-10-31 21:03:57 i Allmänt,

Då var dagens bravader förbi... 

Och så tänker man lite positivt att det är ju bara en flödeskoll och ett CTG som ska tas det kan ju inte ta så lång tid! :)

Pffffffffftttttt.... bawahhahahahaha!
Det ska först och främst tilläggas att jag är en person som gillar att komma i tid, jag är gärna på plats minst en kvart innan jag egentligen behöver vara där... Är jag på plats kanske 5min innan den utsatta tiden blir jag VÄLDIGT stressad och nervös... Och som höggravid så vaggar man inte särkilt fort -.-'


Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget och efter ett X antal besök att på sjukhus så behöver man sällan oroa sig för att man råkar komma upp till väntrummet 3minuter försent då den "Akademiska kvarten" inte bara är nått som sker nån gång ibland utan jag börjar misstänka att dem faktiskt schemalägger dem!
"13:00 har vi paret johnsson... dem tar vi... Sen får vi lägga in en akademisk kvart på ca 30min... Folk måste ju tro att vi har mycket att göra!" (okej... okej... jag vet att sjukhus har faktiskt mycket att göra men det hindrar inte mig från att vara bitter)

Som tur var behövde vi bara sitta och vänta i 20min efter utsatt tid innan vi leds in i ett undersökningsrum där BM ska börja med ett flödeskoll... Nu är det så här att min bebis som i magen bor har kommit på en rolig lek som heter : "Spark spark hopp snurr!"  vilket innebar att en normal undersökning som i vanliga fall tar en 15min tog 45min... Dock efter ett X antal misslyckade mätningar och en vad såg ut att vara en väldigt frustrerad BM så gick vi vidare till nästa undersökningsrum för att göra ett CTG... 

I mitt stilla sinne tänker jag att det här kan inte ta så lång tid...

 

Jag... Hade... Fel....

 

En normal CTG mätning tar i vanliga fall 10min... Dock har jag bara fått erfara det här en enda gång så jag borde inte ha haft så stora förväntningar -.-'

BM spänner fast mig till maskinen och snurrar igång den... Efter 5min så fastnar utskrivningspappret och maskinen börjar tjuta... Jag ringer på hjälpklockan och BM kommer och fixar till det... Resultatet blir att vi får börja om ifrån början -.-' Så BM upprepar och snurrar igång maskinen igen... Efter ca 10min så kommer BM in igen och tycker att bebin är lite för stilla så det bästa sättet att väcka henne är tydligen genom att orsaka jordbävning med andra ord skaka om min mage ordentligt... Efter det låter BM oss ligga en stund till och ja bebin är vaken och upprörd vilket gör att hon sparkar konstant... Efter yttliggare 10min tycker maskinen att den fått sitt så jag blir frisläppt ur maskinen och blir bedd att sitta i väntrummet och vänta på läkaren... 

Efter 20min kommer en ny BM och berättar att doktorn inte var riktigt nöjd med CTG kurvan så dem vill ha en till... Denna gång gick inte så mycket bättre... Maskinen tappade bort bebins hjärtljud två gånger och mina sammandragningar en gång... För att inte säga att BM försökte få lite fart på bebin genom att ge henne sockerkick och orsaka 3 nya jordbävningar för att få fart på henne... Efter 35min så vart jag återigen frisläppt ur maskinen och ombedd att sitta ner i väntrummet och vänta på doktorn -.-' Efter 10min kommer doktorn och berättar att allt såg bra ut och så fick vi en ny tid till nästa vecka... Och tro mig när jag säger att jag är glad över att inte behöva vara nå mer på sjukhus förrän nästa vecka ^^'

Det var nog allt för mig! Tack o godnatt :)

 

Kommentarer (0)

Jaha ja...

Publicerad 2012-10-31 13:19:08 i Allmänt,

Då ska vi se... 
Jag tänkte först att jag skulle presentera mig själv men jag inser att allt eftersom tiden går som kommer nog dem stackars satarna som läser denna blogg inse vilken hysterisk tråkig person jag är med en riktig botten humor... Ni ska bara veta hur lättroad jag egentligen är... :P
 
Så varför skriver jag då? Jo i detta nu sitter jag i väntans tider på fredag går jag in i v40 på min graviditet så just nu är jag mest less på att vara tjock och otymplig. Så jag hoppas på att min lilla dotter bestämmer sig för att komma ut snart... Jag menar den som väntar på nått gott väntar ALLTID för länge... Sen får vi ju se hur "gott" det här med barn blir... Jag är första gångs mamma så jag är på väg in i en värld som jag verkligen inte vet ett skvatt om... Så den som lever får se :)
 
Men nog om framtiden vi ser fram emot vad vi har att göra idag istället... Nämligen åka till sjukan och göra en flödeskoll och ett CTG (mäta barnets hjärtljud)... Det finns en lång historia bakom det här som jag skriver ner vid ett senare tillfälle när det finns lite mer tid... Jag måste sticka snart... 
 
och förresten!!!
 
 
Det där är jag... Så bättre än så ser jag inte ut ^^'
Det får duga som första inlägg får se vad som jag lyckas skriva i senare ^^
Bye så länge! 

Kommentarer (0)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela