Ingentinget...

Jag har preppat min facebooksida med att jag är förkyld så dem flesta som läser detta kanske känner: Jaja... sluta tjata nu det går över om ett tag... Men trots mitt eviga gnäll så välkomnar jag min förkylning faktiskt... få känna sig liten och hängig kanske lite hjälplös för en anledning som syns på utsidan... Man ser på en person med hög feber eller hör om personen hostar och är hes... Det finns en anledning... Det är skönt att ha en fysisk anledning som omväxling... Det går över av sig självt... det kommer ta ett par dar en vecka kanske två men det går över... Det är skönt att veta det och att man kan ta hostmedicin eller febernedsättande för att underlätta vägen... 
Men annars när man inte är förkyld då är man ingenting... Man känner sig liten och hjälplös därför det finns ingenting att göra åt det... Jag kan inte göra nånting som kan ändra det som har hänt... Man står bara och tittar på ingentinget... 
När man var mindre och vart osams med ens bästa vän så trodde man att ens liv var slut det fanns ingenting man kunde göra och det var ohållbart... Sen ett förlåt senare så var ens värld hel igen och man levde och var glad... Eller när man insåg att ens första kärlek inte alls var så kär i en som man var kär i han... Eller första pojkvännen man var övertygad om att man skule spendera resten av livet med och han valde att fortsätta livet utan mig... Jag grät... jag grät tills jag inte kunde gråta mer... jag grät tills det slutade göra ont och sen började jag plocka ihop mig och börja om... Jag tror att om nån skulle berätta för mig då att om 10år kommer ditt barn dö innan det hinner fylla 1år så skulle jag fnysa högt och säga: "Det skulle det inte alls det! För jag ska aldrig ha barn!"... Haha... Lilla dumma naiva jag... Så lätt jag såg på världen då jämfört med idag och vad mycket skit jag inte hade upplevt då... Hade jag hållt mitt naiva löfte till mig själv hade jag kanske inte suttit här idag och precis godkänt utförandet på mitt barns gravsten som ska stå på en jordplätt där jag oxå en dag ska ligga sen kommer stenen stå där i 100år eller mer... När jag ska läggas där eller hur många fler som kommer att ligga under den där stenen är kapitel som inte är skrivna än... Det är kapitel som jag inte ens kan föreställa mig... Men det kanske det som är problemet att man inte kan föreställa sig, man har ingen framtidsvision ingen poäng med att tänka framåt... Så här står jag i ingenintinget...
Har inte ens tillräckligt mycket hopp att jag kan föreställa mig att gå ner och köpa mjölk nästa vecka... 
Jag har gått hos en kurator ett tag nu och hon börjar alltid samtalet med att fråga hur jag mår... och även om jag inte kan lista ut om det är en artighetsfras, för att hon faktiskt undrar eller om det bara är den del av hennes jobb så svarar jag alltid så checkt jag kan: Huvet upp och fötterna ner... Vi brukar inte prata så mycket mer om hur jag mår utan vi lämnar det där och pratar om det jag har lust att prata om... Om jag överhuvudtaget lyckats formulera mina tankar så pass att jag lyckas prata alls... Nånstans mitt i vårat samtal så brukar hon fråga om jag känner mig deprimerad... Ordet deprimerad ger en dålig smak i munnen och har en anklagande ton... En depression... Går man fram till en vanlig Svensson och frågar om nått som har ett sammanhang med Depression, så ser man hur blicken ändras på dem som om dem tittar på ett rådjur som blivit påkört och dem tycker synd om det men samtidgt hoppas att viltvårdaren snart ska komma och göra slut på dess lidande... Eller det roliga uttrycket: "Dem med depression tror jag känner nog efter lite för mycket... och tar nog i lite extra för att folk ska tycka synd om dem." Jag är ingen sån person jag är inget påkört villebråd som borde avlivas snarast möjligast för att slippa lidandet och jag har aldrig gillat att folk tycker synd om mig... Så nej jag är inte depremerad blir mitt svar...  Frågor som självmordsbenägen eller självskadebehov kommer oxå ibland... Nej jag längtar inte efter att dö eller att skada mig själv... Men jag ser ingen poäng i att leva heller... 
Så här sitter jag mitt i ett kolsvart moln utan en aning om vart jag ska ta vägen eller åt vilket håll jag ska vända mig åt hur jag ska ta mig ur... Eller varför jag ska ta mig ur... Jag kanske inte är i Ingentinget... Jag kanske är Ingentinget...
så när jag inte lägger ner energi på feberyrande blogginlägg så sover jag och hostar mest... Jag drömmer en dröm som alltid följer efter mig ända sen det hände...
"samtalet, första blicken på henne uppe på akkis efter samtalet för att sen hamna nere på kirurgen precis efter att dem fått ut Elvira och dem springer iväg och jag ligger kvar på bordet och kan inte röra mig och jag återigen tror att jag aldrig ska se mitt barn levande för att senare hamna i Entrén på Barnakuten och titta på en dörr som tilhärde ett av dem rummen som vi bodde i under den långa tiden på sjukhus... Jag hör Elvira skrika... Hon är ARG! jag går igenom första dörren och in i rummet hennes skrik ökar ju fler dörrar jag öppnar men innan jag kommer fram till sista dörren så står läkaren där och säger: " Ja, det här kan knappast komma som en chock... vi sa ju att det här kunde hända"
Jag vaknar alltid där... Känslan jag känner just där och då kan jag inte förklara som nått annat än svart och en betvingad känsla av att det "spelar ingen roll... ingenting spelar någon roll" oftast svär jag över världen för att den inte kan stanna en enda dag utan att den måste fortsätta...
Så här sitter jag som ingentinget och vet inte hur? var? eller varför? 
 
Det är svårt att inte hata... Speciellt när man ser och hör föräldrar som gnäller över att inte få sova eller att 3åringen har ett tantrum, eller 5åringen som ritar på väggar, Eller dem som fått sina barn omhändertagna eller nåns unge vägrar äta mat utan vill ha fruktpuré istället, eller att nån unge slåss och en annan drar katten i svansen eller kräks och inte går upp i vikt som den ska eller att det saknas barnvakt... för sanningen är den att jag skulle kunna byta vad som helst emot det som faktiskt hände så när jag upplever gnälliga föräldrar så är det svårt att inte känna hat och avund... Men jag vet att jag inte har ensamrätt på att sörja eller gnälla hur verkligheten ser ut och det kanske just det som är att jag har svårt att tolerera verkligheten som den är som gjort att jag inte heller ventilerat mig utan att allt samlat på sig och nu när dammen rasat så kräks jag ur mig all bitterhet i milslånga feberyra blogginlägg! fram tills att jag bestämt om jag ska låta forsen driva vidare eller om jag ska bygga upp dammen igen så hoppas jag att omvärlden kan se mellan fingrarna med min intolerans för vardagen... Nu ska jag försöka vila lite...  
 



Kommentarer
Alexandra

Du har all rätt att känna som du gör! Den resan du har haft kan inte någon av oss sätta sig in i! Många kramar ❤️❤️❤️

2014-03-09 @ 16:13:27
Lena Björn

Jag tycker att det är så härligt att du skriver, det är ett tecken på läkning. Fortsätt med det, för av sorg utvecklas vi och lär oss leva med våra minnen. Dessutom skriver du fantastiskt bra.
Kram Mamma

2014-03-10 @ 18:35:52

Kommentera inlägget här:
  • Reklam om din blogg undanbedes
  • Följer endast de bloggar jag gillar via Bloglovin
  • meddelanden som, hur mår du, vad gör du m.fl, undanbedes.
    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

  • Trackback