Problemet med en depression är att den är svår att upptäcka...

Den syns kanske inte på utsidan att man är depremerad... Det hörs inte heller för när folk frågar hur man mår så blir svaret: "Ja du vet... huvet upp och fötterna ner" Nu självklart betyder inte den frasen nödvändigtvis "jo då, jag mår bra" utan snarare "Mitt mående är så jävla fucked up att du skulle antagligen ringa psyk om du visste" Eller: "Det är inget jag orkar prata om just nu" eller "Det är inget jag vill besvära dig med... Du har nog som det är" 

Jag tror att dem tankarna är rotade i vår alligatorhjärna, för precis som dem flesta djur så visar vi inte att det gör ont för vi vill inte uppstå som den svagaste länken... Vi vill helt enkelt ge sken att vi inte är skadade... 

Så medans vi låtsas som att vi mår bra fast vi faktiskt dör på insidan lite varje dag samtidigt som vi svär på insidan av att inte en enda jävel faktiskt fattar hur vi mår... Så där är vi... Vi vill inte visa att vi är skadade utan ger sken av att vi mår bra samtidigt som vi gnäller över att ingen bryr sig! And round and round it goes...

 

Så vad är en depression? Hur känns det i en person som är depremerad? Jag kan förstås inte tala för hur alla andra känner sig men jag kan åtminstone delge vad jag känner... Ska försöka i alla fall...

 

Depression behöver inte vara allvarligt det kan vara en ganska lätt grej, i alla fall till en början... Det kanske börjar med en fras "Det är inget..." Det kanske är en känsla av att allt är bajs men man trycker undan känslan och tänker på nått annat. Eller att man är i en disskution varav motparten säger nått elakt... Man trycker undan det med för att hen menade det ju inte... vi var ju ganska arga båda två... Sen ser du att sambon "glömt" att diska men istället för att säga till eller diska själv så låter du det vara med tanken "han kommer nog ihåg snart... jag vill ju inte tjata" sen tre dagar senare står disken som ett ståtligt berg och du skulle vilja kräkas på hela skiten... men irretation trycker du undan och låtsas som att det regnar... Sen har nån ställt sina skor på golvet trots att det finns gott om plats i skostället... Men det är en sån strunt sak så det säger du inte heller nånting om... Sen fortsätter sprialen ett tag till... Man skiter i att göra saker för att sambon inte gjorde det först och så byggs allt på... Irretationen över att den lata jäveln aldrig gör nått och man själv börjar bli överväldigad över att det finns så mycket att göra att du vet inte vart du ska börja... Samtidigt som du blir så överväldigad att du varken vet ut eller in... Så du sitter och funderar på om ni inte borde flytta och lämna allt stök och äckelpäckel och du vet att du borde göra nått men du orkar inte... Du vet inte varför... Men du orkar bara inte... 

Det är nu depressionen byter fas... Så det är här som irretationen börjar bubbla upp till ytan och du blir uppriktigt ledsen och känner dig hjälplös för du vet inte vart i stöket du ska ta tag sen börjar du bli arg... Riktigt arg över att sambon inte gör ett jävla skit... och kattfan kräktes på mattan... Det gjorde den jäveln bara för att jävlas... och inte ville dem ha maten heller trots att den är jättebra för dem... jävla apdjur! Och den late sambon som har ett mer intimt förhållande till sin jävla datajävel än till dig!!! GAAAAH!! *exploderar i ett vasinnes utbrott*

 

Både stackars katter och Sambo har förstås inte haft en aning om hur det hela låg till... utan dem flyr hals över huvud och gömmer sig tillsammans i skyttevärnet och hoppas på att kriget är över snart... 

När aggressionerna och "skottsalvorna" stillat sig lite så frågar sambon förstås vad det är frågan om och självklart berättar man snällt hur det ligger till:" DET ÄR INGET!!!!"