Depression
Problemet med en depression är att den är svår att upptäcka...
Den syns kanske inte på utsidan att man är depremerad... Det hörs inte heller för när folk frågar hur man mår så blir svaret: "Ja du vet... huvet upp och fötterna ner" Nu självklart betyder inte den frasen nödvändigtvis "jo då, jag mår bra" utan snarare "Mitt mående är så jävla fucked up att du skulle antagligen ringa psyk om du visste" Eller: "Det är inget jag orkar prata om just nu" eller "Det är inget jag vill besvära dig med... Du har nog som det är"
Jag tror att dem tankarna är rotade i vår alligatorhjärna, för precis som dem flesta djur så visar vi inte att det gör ont för vi vill inte uppstå som den svagaste länken... Vi vill helt enkelt ge sken att vi inte är skadade...
Så medans vi låtsas som att vi mår bra fast vi faktiskt dör på insidan lite varje dag samtidigt som vi svär på insidan av att inte en enda jävel faktiskt fattar hur vi mår... Så där är vi... Vi vill inte visa att vi är skadade utan ger sken av att vi mår bra samtidigt som vi gnäller över att ingen bryr sig! And round and round it goes...
Så vad är en depression? Hur känns det i en person som är depremerad? Jag kan förstås inte tala för hur alla andra känner sig men jag kan åtminstone delge vad jag känner... Ska försöka i alla fall...
Depression behöver inte vara allvarligt det kan vara en ganska lätt grej, i alla fall till en början... Det kanske börjar med en fras "Det är inget..." Det kanske är en känsla av att allt är bajs men man trycker undan känslan och tänker på nått annat. Eller att man är i en disskution varav motparten säger nått elakt... Man trycker undan det med för att hen menade det ju inte... vi var ju ganska arga båda två... Sen ser du att sambon "glömt" att diska men istället för att säga till eller diska själv så låter du det vara med tanken "han kommer nog ihåg snart... jag vill ju inte tjata" sen tre dagar senare står disken som ett ståtligt berg och du skulle vilja kräkas på hela skiten... men irretation trycker du undan och låtsas som att det regnar... Sen har nån ställt sina skor på golvet trots att det finns gott om plats i skostället... Men det är en sån strunt sak så det säger du inte heller nånting om... Sen fortsätter sprialen ett tag till... Man skiter i att göra saker för att sambon inte gjorde det först och så byggs allt på... Irretationen över att den lata jäveln aldrig gör nått och man själv börjar bli överväldigad över att det finns så mycket att göra att du vet inte vart du ska börja... Samtidigt som du blir så överväldigad att du varken vet ut eller in... Så du sitter och funderar på om ni inte borde flytta och lämna allt stök och äckelpäckel och du vet att du borde göra nått men du orkar inte... Du vet inte varför... Men du orkar bara inte...
Det är nu depressionen byter fas... Så det är här som irretationen börjar bubbla upp till ytan och du blir uppriktigt ledsen och känner dig hjälplös för du vet inte vart i stöket du ska ta tag sen börjar du bli arg... Riktigt arg över att sambon inte gör ett jävla skit... och kattfan kräktes på mattan... Det gjorde den jäveln bara för att jävlas... och inte ville dem ha maten heller trots att den är jättebra för dem... jävla apdjur! Och den late sambon som har ett mer intimt förhållande till sin jävla datajävel än till dig!!! GAAAAH!! *exploderar i ett vasinnes utbrott*
Både stackars katter och Sambo har förstås inte haft en aning om hur det hela låg till... utan dem flyr hals över huvud och gömmer sig tillsammans i skyttevärnet och hoppas på att kriget är över snart...
När aggressionerna och "skottsalvorna" stillat sig lite så frågar sambon förstås vad det är frågan om och självklart berättar man snällt hur det ligger till:" DET ÄR INGET!!!!"
Så karusellen snurrar så ett tag till och vanligast så försöker man sträcka sig efter hjälp i den här fasen i hopp om att folk faktiskt kan ge ne ett uppmuntrande ord som man kan ta åt sig...
Nu detta lyckas inte alltid...
Sen kommer vi in i nästa fas... Det är där självhatet kommer in... Man är så trött för man väger mer än vad man borde, håret är så slitet, man är arg på sig själv för att man inte orkar ta tag i nånting och tar du tag i nånting och inte lyckas så du klankar dig själv för att du inte är tillräckligt bra eller effektiv... och man känner sig ful... och nånstans här kommer känslan av att man är utnyttjad och man anklagar alla som vill en nånting är bara ute efter att uttnyttja en... Så helt plötsligt sitter du där utan kontakt med omvärlden för den är ondskefull... Dessutom bor du tillsammans med din värsta fiende och den jäveln vill ha samlag oxå! Han tänker bara utnyttja mig den jäveln!
Så när isoleringen är komplett och sambon vågat knappt fråga om det blir nån matlagning idag eller om det blir nudlar idag igen... Det är då vi går in i nästa fas...
I denna fas så brukar alla känslostormar ha lagt sig och du svävar i ett vaccum utan förmågan att känna nånting alls... Det enda du gör är att ifrågasätta dig själv... Jag borde kanske kliva upp ur sängen nu... Fast varför då vad är det för mening med det? Jag behöver nog äta lite... Fast varför då? Jag kanske borde duscha... Fast varför då? jag träffar inte folk i alla fall... Jag borde laga mat... Fast varför då? Jag borde gå ut och få lite frisk luft... Fast vad är det för poäng i det??? Jag borde gå och sova... Fast varför då?
När man inte hittar ett varför man ska göra nånting så blir det helt enkelt så att man inte göra det... För det finns ingen mening helt enkelt... Så man sitter och gör ingenting... Eller så gör man sånt som man en gång tyckte var roligt tills man inser att det inte finns nån mening med att göra det heller... Så här är man... Jag har aldrig varit i den här positionen förrut och vet inte riktigt vad man ska göra för att komma härifrån... Så här sitter man som en nollad poitatis och vet varken ut eller in... hur man ska komma vidare eller klättra upp i humöret igen... Man sitter på brunnsbotten och ser ljuset högst där uppe, men man vet inte hur man ska ta sig dit... Så man får försöka låta tiden stå sig bi och vänta på att hjärnan ska lyckas komma ihåg kombinationskoden till tankeverksamheten och handlingskraften.. Och tills att hjärnan lyckats med det konsstycket så sitter man där... I botten på brunnen och väntar...
(alla bilder är oärligt stulna ifrån google...)
Ingentinget...
Jag har preppat min facebooksida med att jag är förkyld så dem flesta som läser detta kanske känner: Jaja... sluta tjata nu det går över om ett tag... Men trots mitt eviga gnäll så välkomnar jag min förkylning faktiskt... få känna sig liten och hängig kanske lite hjälplös för en anledning som syns på utsidan... Man ser på en person med hög feber eller hör om personen hostar och är hes... Det finns en anledning... Det är skönt att ha en fysisk anledning som omväxling... Det går över av sig självt... det kommer ta ett par dar en vecka kanske två men det går över... Det är skönt att veta det och att man kan ta hostmedicin eller febernedsättande för att underlätta vägen...
Men annars när man inte är förkyld då är man ingenting... Man känner sig liten och hjälplös därför det finns ingenting att göra åt det... Jag kan inte göra nånting som kan ändra det som har hänt... Man står bara och tittar på ingentinget...
När man var mindre och vart osams med ens bästa vän så trodde man att ens liv var slut det fanns ingenting man kunde göra och det var ohållbart... Sen ett förlåt senare så var ens värld hel igen och man levde och var glad... Eller när man insåg att ens första kärlek inte alls var så kär i en som man var kär i han... Eller första pojkvännen man var övertygad om att man skule spendera resten av livet med och han valde att fortsätta livet utan mig... Jag grät... jag grät tills jag inte kunde gråta mer... jag grät tills det slutade göra ont och sen började jag plocka ihop mig och börja om... Jag tror att om nån skulle berätta för mig då att om 10år kommer ditt barn dö innan det hinner fylla 1år så skulle jag fnysa högt och säga: "Det skulle det inte alls det! För jag ska aldrig ha barn!"... Haha... Lilla dumma naiva jag... Så lätt jag såg på världen då jämfört med idag och vad mycket skit jag inte hade upplevt då... Hade jag hållt mitt naiva löfte till mig själv hade jag kanske inte suttit här idag och precis godkänt utförandet på mitt barns gravsten som ska stå på en jordplätt där jag oxå en dag ska ligga sen kommer stenen stå där i 100år eller mer... När jag ska läggas där eller hur många fler som kommer att ligga under den där stenen är kapitel som inte är skrivna än... Det är kapitel som jag inte ens kan föreställa mig... Men det kanske det som är problemet att man inte kan föreställa sig, man har ingen framtidsvision ingen poäng med att tänka framåt... Så här står jag i ingenintinget...
Har inte ens tillräckligt mycket hopp att jag kan föreställa mig att gå ner och köpa mjölk nästa vecka...
Jag har gått hos en kurator ett tag nu och hon börjar alltid samtalet med att fråga hur jag mår... och även om jag inte kan lista ut om det är en artighetsfras, för att hon faktiskt undrar eller om det bara är den del av hennes jobb så svarar jag alltid så checkt jag kan: Huvet upp och fötterna ner... Vi brukar inte prata så mycket mer om hur jag mår utan vi lämnar det där och pratar om det jag har lust att prata om... Om jag överhuvudtaget lyckats formulera mina tankar så pass att jag lyckas prata alls... Nånstans mitt i vårat samtal så brukar hon fråga om jag känner mig deprimerad... Ordet deprimerad ger en dålig smak i munnen och har en anklagande ton... En depression... Går man fram till en vanlig Svensson och frågar om nått som har ett sammanhang med Depression, så ser man hur blicken ändras på dem som om dem tittar på ett rådjur som blivit påkört och dem tycker synd om det men samtidgt hoppas att viltvårdaren snart ska komma och göra slut på dess lidande... Eller det roliga uttrycket: "Dem med depression tror jag känner nog efter lite för mycket... och tar nog i lite extra för att folk ska tycka synd om dem." Jag är ingen sån person jag är inget påkört villebråd som borde avlivas snarast möjligast för att slippa lidandet och jag har aldrig gillat att folk tycker synd om mig... Så nej jag är inte depremerad blir mitt svar... Frågor som självmordsbenägen eller självskadebehov kommer oxå ibland... Nej jag längtar inte efter att dö eller att skada mig själv... Men jag ser ingen poäng i att leva heller...
Så här sitter jag mitt i ett kolsvart moln utan en aning om vart jag ska ta vägen eller åt vilket håll jag ska vända mig åt hur jag ska ta mig ur... Eller varför jag ska ta mig ur... Jag kanske inte är i Ingentinget... Jag kanske är Ingentinget...
så när jag inte lägger ner energi på feberyrande blogginlägg så sover jag och hostar mest... Jag drömmer en dröm som alltid följer efter mig ända sen det hände...
"samtalet, första blicken på henne uppe på akkis efter samtalet för att sen hamna nere på kirurgen precis efter att dem fått ut Elvira och dem springer iväg och jag ligger kvar på bordet och kan inte röra mig och jag återigen tror att jag aldrig ska se mitt barn levande för att senare hamna i Entrén på Barnakuten och titta på en dörr som tilhärde ett av dem rummen som vi bodde i under den långa tiden på sjukhus... Jag hör Elvira skrika... Hon är ARG! jag går igenom första dörren och in i rummet hennes skrik ökar ju fler dörrar jag öppnar men innan jag kommer fram till sista dörren så står läkaren där och säger: " Ja, det här kan knappast komma som en chock... vi sa ju att det här kunde hända"
Jag vaknar alltid där... Känslan jag känner just där och då kan jag inte förklara som nått annat än svart och en betvingad känsla av att det "spelar ingen roll... ingenting spelar någon roll" oftast svär jag över världen för att den inte kan stanna en enda dag utan att den måste fortsätta...
Så här sitter jag som ingentinget och vet inte hur? var? eller varför?
Det är svårt att inte hata... Speciellt när man ser och hör föräldrar som gnäller över att inte få sova eller att 3åringen har ett tantrum, eller 5åringen som ritar på väggar, Eller dem som fått sina barn omhändertagna eller nåns unge vägrar äta mat utan vill ha fruktpuré istället, eller att nån unge slåss och en annan drar katten i svansen eller kräks och inte går upp i vikt som den ska eller att det saknas barnvakt... för sanningen är den att jag skulle kunna byta vad som helst emot det som faktiskt hände så när jag upplever gnälliga föräldrar så är det svårt att inte känna hat och avund... Men jag vet att jag inte har ensamrätt på att sörja eller gnälla hur verkligheten ser ut och det kanske just det som är att jag har svårt att tolerera verkligheten som den är som gjort att jag inte heller ventilerat mig utan att allt samlat på sig och nu när dammen rasat så kräks jag ur mig all bitterhet i milslånga feberyra blogginlägg! fram tills att jag bestämt om jag ska låta forsen driva vidare eller om jag ska bygga upp dammen igen så hoppas jag att omvärlden kan se mellan fingrarna med min intolerans för vardagen... Nu ska jag försöka vila lite...
När ens värld ramlar samman...
Sist jag skrev i den här bloggen var det en stressig dag i slutet på agusti och det kändes äntligen som att vi hade hamnat på rätt spår med Snorpan, hösten fortsätter i jämn takt med massa läkarbesök och mediciner, vi hann med ett möte med kommunens vårdavdelning för att vi skulle börja leta efter assistenter åt Elvira. Vi lyckades få igång en ordentlig rulians på det hela och sensommaren och hösten passerar med en glad Snorpan men med en ihållande feber. Vi hade till och med börjat träffa en sjukgymnast, en synpedagog och blivit kopplade till hörselapparatcentralen på akkis. Jag tror att Snorpan tyckte det var roligt hos sjukgymnasten och få leka med alla leksaker.
(den här var dock roligast och vi fick låna med den hem)
Det kändes som att allt skulle lösa sig... Det kändes till och med så bra att man vågade planera att göra lite saker för ens egen skull... Så jag planerade in att jag skulle ställa Pip och Lillan på kattutställning helgen den 5-6oktober... Det var ett väldigt livligt och roligt engagemang och Det gick väldigt bra för Lillan då hon vart bästa honkatt under lördagen... fick både mat och pokal så det var väldigt roligt!
Men mitt på dagen den 6 oktober så får jag ett samtal ifrån min sambo som gör att hela min värkd rasar samman. Jag svarar utan att ana vad för nått som väntar mig i andra ändan. Min sambos röst tjock av alla tårar meddelar att Snorpan andas inte och att dem är på väg in till Akademiska sjukhuset. Jag känner hur mina ben viker sig och jag får panik och bryter ut i gråt... Innan jag vet ordet av så sitter jag och min kusin i en bil som med ilfart tar oss till Akademiska sjukhuset och när vi kommer halvvägs så ringer min sambo och meddelar att läkaren förklarade Elvira död. Det fanns ingen återvändå min älskade Lillsnorpa fanns inte mer.
När vi kom in på sjukhuset så ville jag veta vad som hänt och varför... Varför i hela världen varför???
Det skulle dröja mycket länge innan vi skulle få svar på orsaken till att hon dog.
Från den dagen fram till begravningen så var hela världen bara som ett flimmer jag kan inte för mitt liv komma ihåg en enda detalj som hände under den månaden innan vi fick lägga vårat barn i jord...
Begravningen var vacker men jag hade så ont i hjärtat den dagen att jag inte visste om jag skulle överleva till kvällen och allt jag kunde tänka var att det var orättvisst...
Kistan var en halvmänniska stor... Det borde inte vara så... man ska inte dö innan man är 1år gammal, men ska dö gammal och skröplig och ha berättat för sina barnbarns barn 100 gånger "att på min tid när jag var ung..."
Det fick aldrig Elvria göra... och när man tänker så är det oändligt mycket som hon inte fick göra...
Själva cermonin var jätte vacker vi själva hade valt en borglig begravning eftersom varken jag och Vega är kristna... Vi hade valt musik själva och det hade skrivits en hel del brev till Elvira... Mitt Avsked lät så här:
Godnatt min lilla ängel!
Godnatt min lilla ängel sov så gott! Efter dig är inte ett öga torrt.
Du kom till oss så liten och svag, du fick kämpa slag efter slag.
Vi visste att inget ta föregivet för du hade ett svagt grepp om livet. Men efter varje slag du starkare vart och snart fick vi ta hem vår skatt.
Min tappra lilla soldat, mitt hjärtats skatt.
Vi njöt när du log och väntade ditt första skratt. Vi trodde du var säker och stark skulle bli.
Men tji fick vi.
Godnatt min lilla flicka, godnatt farmors hjärta och godnatt fasters söt.
Ett tomrum du lämnade när du för sista gången dina ögon slöt.
Godnatt pappas Lillsnorpa,
Godnatt mormors kråka och morfars bustroll.
Hoppas dem andra änglarna på dig har koll!
Saknaden är stor men en liten tröst vi har. Du behöver inte slåss mer, kampen är slut och äntligen slipper du vara sjuk.
Du kom som en ängel, log och vände om.
Godnatt Lillsnorpan vi ses nån gång!
Ett avsked till familjen från Elvira.
Skrivet av mor.
Under fjärde stenen från nyponbusken ligger mitt och Vegas barn, vår dotter och hela familjens ”Super-Bebis”.
Hon föddes livssvag och med kromosonavvikelser och flera gånger trodde vi att hon skulle gå förlorad med hon klarade allt!
En natt i tidig Oktober så lämnade du oss.
Jag, din far och hela familjen saknar dig älskade barn.
Jag skulle beskriva min sorg i detta brev men har tänkt om.
Jag har försökt tänka på hur jag skulle säga om jag varit du, och jag tror du skulle säga så här:
”Gråt inte vid min grav, för skalet ni begraver är inte jag.
Vi har kämpat länge, jag och ni.
Men nu är striden över och kampen förbi.
Se mig inte som förlorad utan se mig som fri, jag behöver inte vara sjuk mer,
och inte heller ni av oro bli.
Jag förstår att ni saknar mig och jag saknar er med.
Men jag är inte borta, inte helt.
Jag kanske är utom räckhåll men jag finns ändå tätt intill.
Blunda och minns mig precis som du vill.
Minns mig som glad eller när jag ledsen vart.
Men försök att inte måla minnet svart.
Försök att glädjas över tiden vi fick och försök att glömma vad som kunde ha bli'tt.
Och som sista del i mitt avsked vill jag säga tack.
För att just ni i mitt liv speciella vart.
Tack till Mormor som stöttat mor och far.
Tack till Farmor som hållt mig kär.
Tack till Morbror för att du fanns när du behövdes där.
Tack till Faster för kramen jag fick.
Tack till Morfar som ville lära mig trick.
Tack till Farfar som trodde jag stark skulle bli.
Tack till Moster som sa att du och jag var vi.
Tack till Farbror som lät mig sitta i hans famn.
Och Tack min kära familj för att ni tar hand om varann!
Det är dags att ta farväl och skiljas åt men försök med att le istället för gråt.
En befrielse är inget att sörja över utan nu får vi alla den vila vi behöver.
Det är många minnen och tårar som gör sig påminda just nu... och dem mildras inte precis av att inse att Elvria låg i jorden innan hon fyllt 1år... Hennes 1års dag firades med ljus men av alldeles fel sort... Det är inte rätt på nått sätt att behöva genomleva sitt barns 1års dag bredvid en gravbädd... Det önskar jag inte någon...
Så vad gör man för att överleva en sån här sak? Hur gör man när tanken på nästa vecka ger en, en sån panikångest att man slutar andas? När högtider bara blir en påminnelse över vad hon aldrig får uppleva...
Vad gör man när människor man känner med barn skuffar in ungarna bakom sig och med ett förstående leende hoppas att jag inte sett dem? Eller när folk avbryter sig mitt i en mening för dem höll på nämna hennes namn? Hur överlever man nätter som kantas av mardrömmar och man vaknar och kan inte andas? Eller att man vaknar för att kudden är dränkt i tårar? Hur överlever man med den smärta som blir när man ser barn som leker i en lekpark och inser att det där fick hon aldrig chansen till att göra... Hur överlever man tanken "tänk om?"
Svaret är enkelt men svårt att genomföra: Ett andetag i taget... Jag lever ett andetag i taget...