Grattis min lilla skrutta, grattis min lilla vän!

Din tokiga mamma kan inte förstå vart tiden har tagit vägen! 

jag minns det lilla knytet på 2½magarinpaket som dem la på min mage och du var så liten och skör och allt verkade så ovisst och vi visste inte hur det skulle sluta eller när vi skulle få ta med sig hem så livet kunde börja och vi kunde lyckligt "leka" mamma, pappa, barn. 

Nu 4 månader senare är det fortfarande helt ovisst om när vi kommer kunna få ta med dig hem. Man sitter faktiskt och funderar på OM vi nånsin kommer få ta med dig hem. Tiden går och vi har varit med om så mycket tillsammans. Det senaste är den här förbannade RS-viruset som verkar hålla sig envist kvar 4 veckor har passerat och du är inte riktigt kry än. Dem gjorde en ny ultraljudsundersökning på ditt hjärta idag. Och det verkar som att ditt stackars lilla hjärta har fått mer stryk än vad man först trodde. Läkaren sa inte hur illa det var bara att det var värre än sist. Det är en hel del som tycker att min lill-snorpa är efter i utvecklingen. Visst hon har inte lärt sig hålla koll på huvet helt och hållet och hon har precis börjat hitta sina händer. Men för varje framsteg hon gör så blir jag så stolt! Därför min bebis kan det där minsann oxå! Så det så!

Du växer så du knakar min lilla älskling! Snart kan man inte kalla dig för bebis längre... Eller jo ett tag till kan jag nog det i alla fall...

För att gå tillbaka till min bebis sviktande hjärta. Min stackars lilla unge, jag önskar jag kunde bära några av bördorna som är lagda på dig. Jag skulle vilja hjälpa dig så gärna men istället tvingas jag stå avsides och bara trösta och hålla tummarna allt eftersom du strävar längs med utmaningarnas gång. Jag kan stå vid sidan av din säng och förundras av vad du klarar av och jag kan stå vid sidan av din säng och hålla andan i rädsla av att du ska ryckas bort ifrån mig. samtidigt som den tanken far igenom huvet så känns tanken ändå så fullständigt orealistisk att jag inte ens kan linda mitt huvud runt den.

Men när du hostar dig igenom en hel dag och kräks och spottar slem och att du verkligen får kämpar bara för att få andas. Då är jag rädd och det finns inget jag kan göra än att hålla dig nära och låta tårarna stillsamt rinna samtidigt som vi intalar varandra att det kommer att bli okej.

 

Så min lilla stumpa! Idag är du 4 månader och det finns så mycket som jag önskar du redan hade fått sett. Jag önskar att du fått sett din första snö, få känna vinden, solen och världen utanför det fönster som vi befinner oss bakom. Jag önskar att du fått sett en annan bebis så du ser att det finns andra som är så små som du. Kanske man redan som bebis skaffar sig vänner? Jag önskar att du fått träffa katterna, jag önksar vi skulle kunna åka och hälsa på hela tjocka släkten så vi kunde visa upp vilket fantastiskt fint litet knyte du är. Jag önskar att du skulle veta hur det såg ut hemma och jag önskar att du fått sova i din egen säng. 

Men man får inte allt man önskar... Om ens nått man önskar...

Men när du ligger i min famn och jag nynnar tyst för dig och känner din hud emot min så finns det inget jag ångrar min lilla vän. Även om jag är så sjukt less på det här jävla sjukhuset och att jag har hemlängtan så jag har ont i magen. Så finns det inget som handlar om dig som jag ångrar! 

Och visst önskar jag ibland att jag skulle ha fått ett friskt barn, livet hade varit så mycket enklare så. Men det är inte meningen att livet ska vara enkelt, för det som är lätt tar man förgivet och det som man tar förgivet kan lätt försvinna av ren försumelse. och det får aldrig hända.

 

Så mitt lilla hjärta! Jag önskar att u snart blir friskare, att läkarna opererar det dem behöver och jag önskar att vi snart ska få komma hem. Men mest av allt så önskar jag att du så länge som möjligt får vara ett barn!!!