FRUSTRATION!!!!

Det är slutet på mars och våren är på väg. 
Idag när jag gick hem ifrån sjukhuset så sken solen från en alldeles klar himmel och det var säkert flera grader varmt. Fåglarna kvittrade sin lovande sång om ljusare och bättre tider och snart är den kalla och bittra vintern slut. Oftast så brukar jag sprudla vid den här tiden på året ha lust till massa projekt och allra helst vill jag göra allt på en gång. Jag minns att när jag hade häst att när man red ut så letade man alltid efter en isfri bit av väg bara för att man skulle kunna sätta av i en snabb och allt för kortvarande galopp. Det är förståss idiotiskt att galoppera redan nu men när man har så mycket energi som sprudlar så att det smittar av sig på hästen så är det rent ut sagt omöjligt att låta bli. Som sagt oftast brukar jag känna mig väldigt sprudlande men i år är det annorlunda...
Idag när jag gick hem så nådde inte solens värme mig och kvittrandet var som ett irreterande surr, jag hade lust att skrika åt dem att hålla käften!
Det har varit en lång resa och än har vi inte nått nån slutstation.
Vi har snart varit på sjukhus i 5 månader och den här sista månaden har vi enbart väntat på att få tid för Elviras hjärtoperation nere i Göteborg. På en månads tid har dem först sagt att vi ska komma ner för att sen bli nekade, detta har alltså hänt 3 gånger. Ena säger att det dyker upp för mycket akutfall och andra säger att det ligger för många planerade operationer "på bordet". Enda chansen man har att ta sig igenom 5 månader på sjukhus är att behålla hoppet, oftast så klarar man att bli kantstött ett par gånger. Men att under en månads tid få hoppet uppbyggt att man tror att nu äntligen händer det nått, snart kan man få komma hem... För att sen få hoppet grusat ner till molekyler gör fruktansvärt ont. Och det planterar ett tvivel hos en som man absolut kunde klara sig utan. Man tappar hoppet helt enkelt. 
Jag kanske inte borde oroa mig så mycket för Elvira är piggare än hon varit på länge men det som stör mig är att hon har börjat hosta mer på nätterna och på morgonen. Och jag är livrädd för att hostan är ett varsel om att det snart kommer bli värre igen. 
Den senaste gången vi fick nobben ifrån Göteborg var så sent som igår. Och det kändes som en spark i magen. Hur mycket man än försökte dra efter luft så gick det bara inte och en liten stund så kändes det som jag skulle dö eller i alla fall svimma. Jag kände ett ursinne som riktigt kokade inom mig...
Och vad gör jag?! Jag nickar ler lite stelt och säger att jag förstår att det finns fall som måste gå före. Men jag förstår inte... Jag gör verkligen inte det. Första gången visst, andra gången kanske, tredje gången... Far ni åt helvete era jävla högfärdiga svin! Jag skulle så jäkla gärna vilja prata med dem där nere och fråga dem om dem nån gång har fått en allergisk chock eller fått en spark i magen. Om dem nånsin fått kämpa bara för att göra nått så enkelt som att dra ett andetag?! Jag vet att min bebis inte känner till nått annat så för henne är det vardag. Kanske är det inte lika tungt för henne eftersom hon inte känner till nått annat. Men att se henne efter att hon bara i 10minuter försökt hålla upp sitt eget huvud ligga och flåsa och nästan somna av utmattning bara av det lilla verkligen skär i hjärtat på en och man börjar fundera på vad det är för en hemsk värld man lever i som låter henne plågas så. Men det som är allra mest jobbigast är att vi sitter fast... Vi kommer ingenstans förrän operationen är gjord... Vi kan inte försöka lära henne äta för det har hon inte ork för. Det finns inte tillräckligt med syre i kroppen för att magen ska kunna smälta ett mål mat, trots att det är nått så lätt smält som  bröstmjölksersättning. Vi kan inte träna henne att hålla huvudet eller ligga på magen för att hon är för svag. och hon kan inte komma hem därför att hon inte klarar sig på enbart syrgas längre utan måste ha cpap.
 
Jag såg idag en mamma som gick med sin bebis i en barnvagn och helt plötsligt slog det mig att jag fortfarande inte fått ta med Elvira ut. Och på en gång så kände jag hur jag förvandlades till ett grönt monster av avund och hoppades på att det skulle komma en riktigt stor jävla sibirisk snöstorm så att alla skulle vara tvingade att vara inne och inte bara jag... Tanken är inte relevant eller rättvis för den delen. Men ibland så känner man så...
 
Min enda förhoppning är ändå att "vinden" ska vända för Göteborg, innan vinden vänder för Elvira.
Jag börjar bli trött på allt det här... Riktigt trött... Jag börjar faktiskt undra hur mycket mer jag kommer att orka... Och om inte jag orkar hur ska då Elvira orka???
 
LIvet är tungt just nu... Riktigt tungt... 



Kommentarer
Elin

Hej.
Jag sitter och läser ditt blogginlägg om din lilla Elvira. Mina tårar rinner. Jag har också en Elvira. Men hon är frisk. Jag kan inte föreställa mig vad ni går igenom just nu, det måste vara fruktansvärt! Jag ber för er att processen ska gå snabbare och att ni får känna styrka när styrkan är svag. Alla tankar och värme till er!

2013-03-25 @ 22:01:27
Lena Björn

Kära barn,
Ibland undrar man varför man ska behöva bära så mycket sorg. Om det är till någon tröst så är du och din familj ständigt i mina tankar. Jag håller tummarna för att ni får åka snart.
Kram Mamma

2013-03-26 @ 13:27:34
Mia

Fruktansvärd väntan! Hoppas innerligt de blir Elviras tur snart så ni får se fram emot en sommar ni också.

Styrkekramar

2013-03-26 @ 19:51:05

Kommentera inlägget här:
  • Reklam om din blogg undanbedes
  • Följer endast de bloggar jag gillar via Bloglovin
  • meddelanden som, hur mår du, vad gör du m.fl, undanbedes.
    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

  • Trackback