Det sägs att man bara kan pressa en människa så långt som till att den faller, sen är det upp till personen i fråga hurvida den tänker resa sig upp och fortsätta eller ligga kvar. Problemet med dessa fall är att man aldrig vet hur långt man faller eller hur hårt man landar. Man vet heller inte då om man har nån nytta av erfarenheten som fallet ger en eller om allt bara varit förgäves...
Just nu känns det som att jag är i ett sånt fall. Jag vet inte hur länge jag kommer falla eller hur hårt jag kommer landa eller vad som kommer hända sen.
Efter veckan som kommer så har vi varit på sjukhus i 6månader och för att vara ärlig så känns det som att det inte kommer att bli nån ljusning på det elände som vi får genomleva varje dag. Det känns som att historien upprepar sig själv. Elvira är dålig, blir bättre för att sen bli så dålig att vi hamnar på en intensivvårdsavdelning... Detta har upprepat sig ett par gånger nu och det känns som att ödetskarusell är dömd att snurra så om och om igen.
Jag försöker tänka positivt, men för att vara ärlig så tror jag inte längre på det. Det är bara hoppets sista deperata försök att hålla en kvar på fötterna. Men i ärlighetens namn så har jag sett igenom det för länge sen. Det är som att leva i en saga problemet är bara att vårt "lyckliga i alla våra dagar" verkar aldrig komma. Är det så att vår bok inte innehåller ett sånt slut eller är det bara så att vi inte kommit så många kapitel än?
Vi hinner inte mer än ana att det är dags för hemgång, skymta den i horisonten innan Lillsnorpan insjuknar på nytt. Och för varje gång man känner vittringen av att det kanske kommer att hända nått positivt nu att vi äntligen kan ta ett steg framåt så slussas vi tre steg bakåt istället.
Jag känner fartvinden allteftersom som jag kanar neråt i den negativa spiralen. Det går fort nu och jag vet att landningen kommer att bli hård.
Men kanske är jag redan på botten kanske har jag redan tagit smällen av landningen, men jag vet bara inte om att det är dags att resa sig... Nej... Det är bara hoppet som försöker ta sig in i mitt sinne, men att bejaka hoppets lilla invit innebär att i nästa baksteg så kommer det lilla som reparerats sen tidigare smällar ta mer stryk och kanske blir det grusat totalt den gången.
Jag känner ett mörker och en känsla av hopplöshet som famnar mig, jag känner igen det sen tdigare, jag har varit ner på den här vägen förut. Jag har tagit mig tillbaka upp för den med... Men för varje gång man står i den vägkorsningen så vet man aldrig vad som kommer att hända eller hur man ska ta sig där ifrån... Man bara faller tills att smällen av landningen ger en den uppvakningen man behöver. Och det är då man väljer om man tänker resa sig igen eller ligga kvar...