Ända sen Min Lillsnorpa föddes så har jag varit tvungen att vara borta ifrån henne allt som allt 4 dygn... 

2 dygn när jag hade feber och kunde inte gå till sjukhuset.

1 dygn När jag var hemma och julstädade

1 dygn med idag... Då vi varit tvugna att sköta om lägenheten lite och det drog ut på tiden.

 

Även om det bara är 4 dygn av dem 50dygn hon levt som jag inte kunnat vara med henne på sjukhuset så kan jag inte låta bli att känna mig skamsen över att inte vara hos henne och ha henne i min famn och försäkra henne om att allt kanske inte blir perfekt men allt kommer att bli okej.

Och även om man har henne hos sig och intill sig i flera timmar i sträck och släpper henne inte med blicken för en sekund så känner jag mig fortfarande väldigt skamsen och det smärtar mig väldigt mycket när jag inte kan vara nära.

Och trots att jag vet att jag kommer att ha 365dagar gånger en jävla massa år så får jag dåligt samvete över dem minuter och timmar som jag missat. För av nån anledning så all den tid man spenderar med henne sen eller har spenderat med henne till nu, är inte tillräckligt för att kompensera dem minuter man missar. 

Vi är egentligen ganska bortskämda nu när hon ligger på sjukhus för vi får hjälp av dem som jobbar där med allt, så om vi inte skulle vilja göra nått med henne så slipper vi. Det finns mycket vi inte kan göra med henne heller på grund av den sjukhusutrustning som är kopplad till henne. 

Jag skulle så gärna vilja visa henne världen, berätta för henne vad snö är och varför det är kallt ute. Jag skulle vilja ta hem henne så hon fick träffa katterna. Mest av allt så skulle jag vilja vakna okristligt tidigt för att hon har vaknat och är hungrig eller vill få sin blöja bytt. Jag skulle vilja trösta henne när hon gråter och hålla henne intill om hon är rädd. (Kanske är jag mest bitter för att min start som mamma inte är som "alla" andras?)

Mesta dels sover hon, hon ser så avslappnad ut när hon ligger med sitt lilla hjärta tickande emot mitt och på nått vis så smittar hennes lugn av sig på mig och vi ligger och slumrar ihop och värmer varandra och alla eventuella tvivel är som bortblåsta och man VET att allt kommer att bli okej.

 

Dagarna innan jul fick vi veta att Elvira antagligen aldrig kommer kunna höra nått, det finns en liten chans men läkaren tyckte vi inte skulle hoppas på den. Vi fick oxå höra att på grund av dem fynd dem hittat genom sina undersökningar så kommer hon antagligen inte bli ett normalt barn heller. Men framtiden får vi bekymra oss om sen. just nu vill vi bara att hon ska bli kapabel att andas själv så vi kan hamna på ruta 1 nån gång och att Elvira kan få bli en bebis allt annat känns just nu oväsentligt.

 

Jag fick en dikt av min mor i julklapp av poeten Erik Lindorm.

 

 

Jag kände tårarna strömma till ögonen första gången jag läste den och jag grät en blandad gråt så länge att jag trodde att jag inte skulle kunna sluta.

Jag grät av lycka av att få ha det absolut finaste som finns.

Jag grät av bitterhet för att jag vet att jag aldrig nånsin kommer kunna känna att jag räcker till.

Men mest av allt grät jag för vetskapen att mitt liv tck och lov aldrig nånsin kommer att bli som det var förut.

 

Tänk vad lycklig jag är för att du finns till!!!

 

 

 

Efter att mitt stackars barn har fått legat i respirator från onsdags förra veckan och ligger fortfarande i respirator tills att dem jävla läkarna bestämt sig för vad dem ska göra härnäst! 

Under den här veckan som varit så har min lillsnorpa haft infektion så från mitten tills i fredags så var hon ganska slö och berördes inte av respiratorn så mycket eftersom hon mestadels sov. Fredag och lördag var en annan femma då hon vart lite piggare, det resulterade i att hon försökte få bort den äckliga slangen som var nerkörd i halsen på henne vilket i sin tur resulterade i att hon antingen fick kväljningar och kräktes eller så fick hon host attacker som i sin tur ledde till kväljningar som ledde till att hon kräktes -.-' Detta på gick hela fredag och lördag tills hon av utmattning somnade ifrån allt... 

Jag ställde ett krav på dem igår att antingen ta bort respiratorn eller ge min bebis lugnande eftersom hon fick kväljningar så fort hon rörde på huvet eller bara tog ett djupare andetag.

Jag hade ju hoppats på det första alternativet men läkarna valde lugnande så idag har hon mestadels sovit. (som tur är)

Förutom det så har jag inte kunnat plocka upp min bebis sen i onsdags på grund av att hon fått såna host och kväljningsattacker så hon kiknat och/eller kräkts... Det har gått snart 5 dygn utan att jag fått hålla min bebis i min famn och fått nynnat oss båda till sömns, det är inte klokt vad man saknar att ha hennes värme inpå sig och känna hennes små hjärtslag mot bröstkorgen eller höra henne sucka av nöjdhet... Det är nog det som gör ondast just nu...

 

Så har det här babyplågeriet hjälpt?

Löste det trycket som hon haft i lilla kretsloppet så hjärtat inte behöver jobba på högvarv?

Japp... Det gjorde det!

Är allt frid och gröna skogar nu?

NEEEJ!!!

 

Eftersom min dotter har ett hål emellan förmaken så innebär nu det lättade trycket att hjärthalvorna läcker blod till varann... Detta är alltså "nej-bra". Vilket betyder att dem måste göra nått åt det... Vad vet jag inte... 

Så min dotter får ligga i respirator i minst en natt till och om jag har tur (vilket jag troligtvis inte har) så kan läkarna berätta för mig imorgon om hur planen ser ut...

 

Och förresten som att detta inte vore nog så har hon fått tillbaka sina kramper och hennes krampmedecin hjälper inte längre... 

 

Innan jag fick detta besked tidigare idag så trodde jag att vi hade nått botten att nu skulle allt vända och äntligen kanske vi skulle kunna få lite ljus i tillvaron. Jag hade fel... Botten är inte nådd än och det verkar som att vi inte når den än på ett tag. Man kan inte låta bli att undra när vi kommer dit och om vi kommer dit. När ska det vända så man kan få börja tro att det kan bli ljusare... 

På onsdag är det 5 veckor sen hon föddes och än så länge är läget becksvart.

Det är så man kan fundera på hur man orkar och framför allt hur länge till kommer man att orka...

 

Man ställer sig frågan om man nånsin kommer få ta hem sin lilla bebis :(

 

 

 (Elviras första nappning med pappa)

Sist jag skrev här så var jag höggravid och väntade på att det skulle bli dags att föda. Jag hade allt så väl inplanerat. Jag skulle komma igång av mig själv, Det gick inte eftersom min lilla tös var 27% under medel (med andra ord hon var lite liten) Så sa statistiken att mindre barn som stannar kvar längre i magen än till vecka 40 har en tendens att må dåligt. Så in till förlossningen den 6nov och så vart jag igångsatt.

Hur som helst tänkte jag föda normalt tänker jag bannemej göra iaf. Det gick inte heller! När mina sammandragningar började så såg man att bebis hjärtfrekvens gick ner. Så det vart att avbryta värkarbetet och köra iväg till operationssalen för ett kejsarsnitt istället... 

När man låg där på bordet utan nån känsel ifrån bröstkorgen och neråt så tänkte man att snart får jag höra henne skrika. Så allt eftersom minuterna kröp vidare så låg man kvar och lyssnade efter det där karaktäriska babyskriket som man hört så många gånger på film och tv. Men det kom inte...

födelsetiden vart 04:40 den 7nov och jag hörde fortfarande inget skrik. Barnmorskan och läkaren tog ut bebis och min karl följde med medans jag snällt fick ligga kvar medans livmodern drog ihop sig och jag vart ihopsydd... Minuterna tickade väldigt långsamt fram och nånstans i mitt stilla sinne så började jag tro att de inte skulle komma in med nån bebis igen... Hon hade nog inte klarat sig... 

Men så kom barnmorskan in med henne i famnen och hon höll henne intill min kind och det var den sötaste unge jag sett i hela mitt liv. Mitt hjärta svällde till sin trippla storlek och värkte utav stolthet över att vi fått en så ruskigt söt unge... Hade jag kunnat hade jag nog haft henne i famnen då och aldrig släppt taget igen. 

Men eftersom jag var förlamad ifrån bröstkorgen och neråt och jag hade frossa så jag skakade i kroppen så fick hon åka med pappa upp på BB istället.

 

Mig körde dem ner till uppvaket och när dem parkerade min säng där kl 05:20 så sa dem lite hurtigt: "Försök sov lite nu" 

Ha ha ha... För det första så när en spinalbedövning börjar släppa så känns det som att man har myror i hela kroppen (ni vet hur det känns när en fot somnar... ta den känslan ifrån tårna upp till armhålarna så kan ni tänka er hur lätt det är att somna). 

För det andra så hade jag ett sånt hormon och adrenalin påslag så jag skulle kunna vara vaken en vecka LÄTT!

och för det tredje så ville jag ju inte ligga på nått jävla uppvak jag ville ligga med min bebis i famnen!!!

 

Så där låg jag och blängde på sjuksköterskor och läkare som gick förbi och då och då frågade dem om jag kunde vicka på tårna eller röra på benen... Varje gång jag provade och inte kunde röra på fötter eller ben så fick jag ur mig en färgglad svordom som åtminstone fick en och annan att blekna. Det är ju tur att det finns nått att roa sig med där man låg bland ruttnande gubbar och feta tanter -.-' Och om ni undrar så somnade jag aldrig... 

 

Nåväl... kl 10:40 så tyckte dem att jag kunde röra på benen så pass att dem kunde köra upp mig till BB.

Yeay!!! \0/

Man tycker ju att dem ena jävlar på att skena i korridorerna när det är bråttom så under mina glada tillrop så joggade dem hurtiga sköterskorna med min säng upp till BB... ^^

 

När jag väl kom upp på rummet så låg min stackars karl och sov som en stock och barnmorskerna/sköterskorna hade tagit ut min lilla dotter för att dem tyckte pappa i fråga sov lite för tungt. 

Nåväl när dem hade parkerat sängen på salen så gick dem och hämtade mitt barn <3 

Om ni nånsin har sett nått så pass vackert att erat hjärta fladdrat till och tårar samlat sig i ögonen och det känns som att bröstet håller på att sprängas. Då vet ni precis hur jag kände mig när dem äntligen la min bebis i min famn! 

Och även här tyckte dem av nån mystisk anledning att jag skulle sova... Vem hade tid att sova?! Jag kunde inte se mig mätt på mitt lilla underverk och jag kunde inte låta bli att fascineras av att hon hade bott inne i min mage så länge! 

Efter detta så lät dem oss vara ett tag innan vi vart nedskjutsade till neonatalen och fick ligga där istället. 

Och det är här det börjar hända saker... 

Själva förlossningen hade ju inte gått som planerat och det gjorde ju för fasen varken från eller till... Mitt underbara lilla barn hade kommit till världen och nu skulle allt bli perfekt! Nu gick inte heller det här som jag tänkt mig... :/

Ganska snart efter att vi kommit ner på neonatalen så märkte dem att allt inte stod rätt till. Så dem började göra en massa undersökningar för att få lite extra koll... Det var både vanliga rutinkontroller och lite andra kontroller... Och ju mer kontroller dem gjorde desstomer hittade dem... Mer eller mindre allt dem hittade kommer att antingen ha en ganska stor påverkan på henne under hennes liv eller så kan det ha en liten påverkan... Hur det blir får tiden avgöra så där får vi vänta och se helt enkelt. 

 

Men i alla fulla fall... 1 månad efter förlossningen så ligger vi fortfarande kvar på sjukhuset. 

inte nog med allt hon fick med sig i bagaget utan hon har även ett tryck i lilla kretsloppet (blodomloppet som går ifrån hjärtat till lungorna och tillbaka igen) Det här trycket släpper vanligtvis samtidigt som barnets föds men inte för min lilla snorpa. utan i en månadstid har hon legat med sepapp och syrgas och nu har det gått så långt att hon får ligga i en respirator... Det här trycket som finns gör att hon inte kan ventilera ur sig sin koldioxid vilket gör att dels njurarna får kompensera detta och att trycket gör att hjärtat får ligga på högvarv. Så mitt lilla hjärta har det väldigt tufft just nu... Men med lite tur (inte för att vi verkat haft nån hittills) så behöver hon bara ligga i respirator "några" dar så har koldioxidvärdena rättat till sig...

Och som att det inte vore nog så har hon fått en förkylning och snorig... Detta har ju även hennes mamma och pappa (aka mig och min karl) fått så vi har även fått feber så nu får vi inte ens vara tillsammans med henne på sjukan :/ Lite ironiskt egentligen att när man vart sjuk så fick man inte vara kvar på sjukan :P

Men vi förstår det finns andra barn där som verkligen klarar sig utan en förkylning... 

Så det var en läges uppdatering... Och om inte läget drastiskt förändras så blir det en jul på sjukhuset. 

 

Men om det är nån som undrar om lagen om den maximala jävligheten existerar så kan jag bekräfta att det gör den! Men det var allt för mig för denna gång vi får se när vi höts igen... Ha det!!!

 

P.s. Förresten så här ser min lilla Elvira ut...