Som människa kan man ibland ta en enkel sak förgiven. till exempel en kram, ett bad, en stjärnklar himmel, ett solsken. Det är så mycket vi bjuds på varje dag och jag tror att många av oss inte förstår hur mycket gott eller ont det kan göra eller vilken känsla en så enkel sak som ett bubbelbad kan ge. 

 

Tänk dig att sjunka ner i ett varmt bad och allt eftersom din kropp sjunker djupare under vattenytan så känner du värmen som omsluter dig som en varm kram och värmen riktigt sjunker djupt ner under din hud. Och efter att värmen breder ut sig så känner du hur du slappnar av och varje muskel värms upp. Du ser hur den guppande glaciären av bubblor sluter sig, stänger ute resten av universium och dina öron fylls av ljudet av bristande bubblor. Allt eftersom du slappnar så ökar ljudet av dem bristande bubblorna.

Ibland så bara är man. Man bara befinner sig här och nu och tänker inte på nånting utan man bara är där och skvalpar runt i den egna existensen.

Ibland tar ljudet en tillbaka.

Tillbaka till minnen som glädjer en, till minnen som gör en ledsen, till minnen som innehåller så mycket sorg att allt man bara vill gråta.

Ibland tänker man på vänner, vänner man har, vänner man trodde att man hade, vänner man förlorat och vänner man önskar att man kämpat lite till för att dem skulle ha stannat kvar och även vänner du trodde skulle kämpa för du skulle vara kvar i deras liv.

Man minns saker man ångrar, man minns saker man önskar man kunde göra igen och man minns saker man inte skulle vilja byta för nått i hela världen. 

Man tänker på familjen, den man har, den man kanske kommer att få och den del av familjen som gått ur tiden och kanske man önskar att man lärt känna dem lite bättre eller överhuvudtaget.

Man kanske tänker på nuet och man kanske känner glädje för det man har, sorg för det man förlorade eller avund för det man aldrig kommer att få. Man kan tycka synd om sig själv och önska att allt vore annorlunda. 

Men allt eftersom tiden passerar så blir vattnet kallare och oavsett vilket delerium man befann sig så tar kylan en tillbaka till verkligheten. Man stiger upp och kanske lindar sin favorit handduk om kroppen, kanske man lindar en torftig handduk runt kroppen och önskar man hade en bättre.

När du öppnar dörren och den obarmhärtiga kölden slår emot kroppen och man önskar sig tillbaka ner i värmen så vet man att man kan inte stanna där för evigt utan livet går vidare och ju fler steg i livet man tar dessto bättre blir det och efter ett tag blir inte kölden så bitande.

Du klär på dig kläder, borstar ditt hår kanske sminkar dig och du ser ut som vilken människa som helst och ingen kan se vad det är som pågår i ditt huvud. Kanske ler du kanske låter du bli. 

Så många människor kämpar och längtar efter det dem inte kan få att dem glömmer bort att glädjas över vad de har. 

Och när livet känns kluvet så kanske det är helt enkelt bäst att ta ett bubbelbad...