Det börjar gå bra nu...

I onsdags så sa det *svisch* Så var vi nere i Göteborg. 
Vi hann inte mer än att landa innan det var en massa blodprover tagna plus ett ultraljud. 
Sen i torsdags sa det *svisch* så hade det tagit ännu mera prover sen kl 14:00 låg Elvira på operationsbordet. kl 18:00 så sa dem att vi kunde komma och hälsa på henne.
Sen så var fredagen lugn hon hölls nersövd så hon inte skulle ha ont sa dem... Men inte nog med att hon hölls sövd så fick en massa smärtstillande: EDA, morfin, klonodin, och två till jag inte minns namnet på... Kanske lite overkill??? Eller???
Så idag kommer vi upp till hennes vårdplats vid 10:00 och kl 11:00 idag fick vi veta att vi skulle åka hem... kl 14:00... Så med lite panik bultandes i tinningen så vart det till huset som vi bodde på (Ronald McDonalds hus). Och packa ihop alla grejjer som man spridit ut, riva ur alla sängkläder, torka av allt ytor, städa badrummet och dammsuga och torka golv. Sen vart det ner till köket och plocka ihop den mat vi bunkrat upp... vi hade ju faktiskt räknat med att stanna en vecka... Vi fick med oss det som stod i kylen men det vi hade i skafferiet glömdes bort totalt... Det får bli en nice suprise till nästa familj som flyttar in ^^'
Sen tillbaka till sjukhuset och låta alla grejjer ta upp hela deras fikarum... Som iofs var stor som en skokartong men ändå... Så när kl var 14:00 så gick vi ner till huvudentrén och väntade på Taxin som skulle ta oss till Centralstationen och tåget i Göteborg. Den var ju förståss 10min sen vilket gav mig en fullfjädrad hjärtattack (okej, jag överdrev lite... Men ni vet nog vilken känsla jag menar).
Så vi kommer på tåget och hittar våra platser... Hela resan börjar ju bra med att det sitter folk på våra platser så dem vart sura när vi bad dem flytta på sig... Dem kan ju faktiskt vara glada att vi faktiskt gjorde dem den tjänsten att ta tillbaka våra platser. För under hela Resan så fanns det totalt 4 skrikande ungar i en och samma vagn... En liten stackare som satt två stolar framför oss som grät för att han hade ont i öronen. En som satt på andra sidan gången som skrek att den ville ha godis och kaka. En som skrek i högan sky för att han inte fick som han ville, nämligen att stå upp istället för att sitta ner... och så den sista som satt precis bakom mig och varvade sin underhållning med att sitta och skaka på min stolsrygg, sparka på den och skrika till för att se om nån tittar... 
Till mitt försvar vill jag säga att jag försökte, jag hoppades på att den lilla djävelns pappa efter 1½timmes tid skulle säga till... Jag fortsatte hoppas... Men efter 2timmar så klarade jag det inte längre jag samlade mitt raseri för att läxa upp både unge och pappa efter noter... ska precis resa mig för att lätta mitt hjärta....
 
SÅ STÄLLER SIG GRANNEN UPP OCH SKRIKER PÅ DEN STACKARS UNGEN!!! O.O"
Skulle jag ALDRIG göra! :O Eller jo... Jag måste erkänna att jag skönk ihop och njöt lite över att alla små skitungar som tidigare skrikit som stuckna grisar nu var tvärtysta... Jag riktigt njöt av tystnaden... dem hela 30minuter som det varade. Sen när kakafonin satte igång igen så suckade man tungt och rullade med ögonen... 
Sen slog det mig... Hur sjutton ska jag klara av en egen 2åring när jag inte står ut med andras? :O
Så det gav mig ett styng av dåligt samvete. 
Nåväl allt vart bättre när den evighetslånga tre timmars resan slutade i stockholm och vi böt tåg till Uppsala... 
Väl i uppsala så väntade en taxi på oss och sen var vi på sjukhuset...
 
Efter att Elvira kommit till sjukhuset så hade dem börjat trappa ner på sömnmedel och lugnande, hon kom till sjukhuset ca 1 timme före oss så när vi kom. så hade dem hunnit trappa ut en hel del...
Eftersom jag varit utan min bebis i 4 timmar så kändes det väldigt skönt att få hålla i hennes tass igen ^^
Och när vi hade varit hos henne i en timme ungefär så slog hon upp sina blå och tittade på oss och flinade till lite innan hon la sig till rätta och somnade om... Mitt hjärta hoppade över ett slag när hon flinade till...
Efter att Elvira bestämt sig för att sova så bestämde vi oss för att det var dags för oss oxå. Så eftersom Elvira ändå får spendera natten på intensiven så tog vi tillfället i akt och vandrade hem för att få sova hemma i egen säng... När vi kom innanför dörren hemma och katterna kom rusande för att möta en... man hängde av sig kläderna och gick in i köket där det låg ett paket och väntade. Öppnade paketet och där i låg ett brev och en dikt ("Ja visst gör det ont" av Karin Boye) och lite coola saker som Elvira ska få börja använda så fort hon kan. 
Och när jag stod där och höll sakerna i mina händer så tänkte jag efter och jag kan bara säga att saker och ting börjar gå bra nu. Vi har gjort en av operationerna som rör hjärtat, vi fick komma hem tidigare än vi väntat, Elvira tittade upp ett helt dygn tidigare än vad man trodde, än så länge ligger hon i respirator men fortsätter hon att piggna på sig så slipper hon den snart... Just i detta nu så känns det som att livet börjar ljusna och återigen har hoppet om att få komma hem börjat blomma igen. Ja det börjar gå bra nu ^^
 
(innehållet i paketet som låg och väntade). 



Kommentarer
Lena Björn

Ha, ha vad brukar Mamma säga om "mina barn och andras ungar"? Du kanske börjar få lite förståelse för hur jag känner för er barn?
Jag hoppas allt fortsätter att ´rulla på den ljusa sidan´.
Kramar Mamma/Mormor

2013-03-31 @ 19:48:28

Kommentera inlägget här:
  • Reklam om din blogg undanbedes
  • Följer endast de bloggar jag gillar via Bloglovin
  • meddelanden som, hur mår du, vad gör du m.fl, undanbedes.
    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

  • Trackback