Hej hopp!

Fick hjälp idag av en tjej (Classica... se bild) som verkar kunna en hel del om... erhm... vad man nu kallar det här *gör en svepande rörelse över skärmen* 

Som ni ser så har bloggen fått en ny look vilket jag är väldigt tacksam för... Den ser lite mer personlig nu...

Eller hur?

Så är det nån som håller i en egen blogg så vet jag vem jag skulle rekomendera för designandet av den iaf. :D

nämligen... That one -----> http://classica.blogg.se/ 

 

Nåväl upp pimpningen av bloggen gav mig motivation att pimpa upp lägenheten oxå... Eller ja... städa i alla fall... Fan vad jag behöver en ny dammsugare! *note to self*

Man inser inte förrän man står böjd över dammsugaren och diktar upp nya svordomar hur lite man hinner med underhåll av lägenhet och en själv, när man spenderar 12timmar minst 6 dagar i veckan på sjukhuset. 

På något vridet sätt får man för sig att livet liksom hamnar lite på paus medans man inte är hemma. Men man inser efter ett tag att så inte är fallet. 

Vi når 10veckor sträcket på onsdag och än så länge är vi inte ens i närheten av att få ta hem "Lill Snorpan".

Så det suger ju! Nåväl...

Life goes on...

 

Så vad har man hunnit konstatera medans man har haft sitt barn på sjukhus i 10veckor???

Man inser att om man ligger sömnlös så somnar man i alla fall efter drygt 36timmar. 

Man klarar sig en hel dag på en kopp kaffe av den enkla anledningen att man glömmer bort att man är hungrig.

Man slutar gråta för det hjälper inte.

Man slutar hoppas att "nästa månad får hon komma hem" för man blir bara besviken på att det inte händer.

Man inser att även om det är skönt att vara i hemmiljö istället för på sjukhus så blir det likt förbannat inte bra därför man bara är halv när man inte har sin bebis nära.

Man inser hur mycket katterna verkligen saknar en när man kommer hem efter 12timmar på sjukhus.

Man inser att dem (den) i alla fall kissar i soffan trots ovanstående faktum.

Life goes on...

 

Men jag tror ändå att man inser mest att livet går vidare trots att bebis ligger på sjukhus. Hon växer, hon blir starkare, hon lär sig nya saker och man inser att det som passerat är passerat och även om jag önskar att det fanns en "starta om" knapp så kommer jag aldrig få hem en nyfödd bebis. 

Men Livet går vidare. Räkningar fortsätter komma, solen går upp och solen går ner. Hösten har passerat och vintern håller på att bana väg för våren.

Life goes on...

 

Under den tid jag har funnits till så har jag lärt mig att oavsett vad som händer eller hur man än mår så fortsätter livet ändå, inte för att man kanske vill utan för att det måste. Och trots att det kan hända en incident som kan skaka hela ens existens så blir slutresultatet fortfarande den samma...