Sist jag skrev här så var jag höggravid och väntade på att det skulle bli dags att föda. Jag hade allt så väl inplanerat. Jag skulle komma igång av mig själv, Det gick inte eftersom min lilla tös var 27% under medel (med andra ord hon var lite liten) Så sa statistiken att mindre barn som stannar kvar längre i magen än till vecka 40 har en tendens att må dåligt. Så in till förlossningen den 6nov och så vart jag igångsatt.

Hur som helst tänkte jag föda normalt tänker jag bannemej göra iaf. Det gick inte heller! När mina sammandragningar började så såg man att bebis hjärtfrekvens gick ner. Så det vart att avbryta värkarbetet och köra iväg till operationssalen för ett kejsarsnitt istället... 

När man låg där på bordet utan nån känsel ifrån bröstkorgen och neråt så tänkte man att snart får jag höra henne skrika. Så allt eftersom minuterna kröp vidare så låg man kvar och lyssnade efter det där karaktäriska babyskriket som man hört så många gånger på film och tv. Men det kom inte...

födelsetiden vart 04:40 den 7nov och jag hörde fortfarande inget skrik. Barnmorskan och läkaren tog ut bebis och min karl följde med medans jag snällt fick ligga kvar medans livmodern drog ihop sig och jag vart ihopsydd... Minuterna tickade väldigt långsamt fram och nånstans i mitt stilla sinne så började jag tro att de inte skulle komma in med nån bebis igen... Hon hade nog inte klarat sig... 

Men så kom barnmorskan in med henne i famnen och hon höll henne intill min kind och det var den sötaste unge jag sett i hela mitt liv. Mitt hjärta svällde till sin trippla storlek och värkte utav stolthet över att vi fått en så ruskigt söt unge... Hade jag kunnat hade jag nog haft henne i famnen då och aldrig släppt taget igen. 

Men eftersom jag var förlamad ifrån bröstkorgen och neråt och jag hade frossa så jag skakade i kroppen så fick hon åka med pappa upp på BB istället.

 

Mig körde dem ner till uppvaket och när dem parkerade min säng där kl 05:20 så sa dem lite hurtigt: "Försök sov lite nu" 

Ha ha ha... För det första så när en spinalbedövning börjar släppa så känns det som att man har myror i hela kroppen (ni vet hur det känns när en fot somnar... ta den känslan ifrån tårna upp till armhålarna så kan ni tänka er hur lätt det är att somna). 

För det andra så hade jag ett sånt hormon och adrenalin påslag så jag skulle kunna vara vaken en vecka LÄTT!

och för det tredje så ville jag ju inte ligga på nått jävla uppvak jag ville ligga med min bebis i famnen!!!

 

Så där låg jag och blängde på sjuksköterskor och läkare som gick förbi och då och då frågade dem om jag kunde vicka på tårna eller röra på benen... Varje gång jag provade och inte kunde röra på fötter eller ben så fick jag ur mig en färgglad svordom som åtminstone fick en och annan att blekna. Det är ju tur att det finns nått att roa sig med där man låg bland ruttnande gubbar och feta tanter -.-' Och om ni undrar så somnade jag aldrig... 

 

Nåväl... kl 10:40 så tyckte dem att jag kunde röra på benen så pass att dem kunde köra upp mig till BB.

Yeay!!! \0/

Man tycker ju att dem ena jävlar på att skena i korridorerna när det är bråttom så under mina glada tillrop så joggade dem hurtiga sköterskorna med min säng upp till BB... ^^

 

När jag väl kom upp på rummet så låg min stackars karl och sov som en stock och barnmorskerna/sköterskorna hade tagit ut min lilla dotter för att dem tyckte pappa i fråga sov lite för tungt. 

Nåväl när dem hade parkerat sängen på salen så gick dem och hämtade mitt barn <3 

Om ni nånsin har sett nått så pass vackert att erat hjärta fladdrat till och tårar samlat sig i ögonen och det känns som att bröstet håller på att sprängas. Då vet ni precis hur jag kände mig när dem äntligen la min bebis i min famn! 

Och även här tyckte dem av nån mystisk anledning att jag skulle sova... Vem hade tid att sova?! Jag kunde inte se mig mätt på mitt lilla underverk och jag kunde inte låta bli att fascineras av att hon hade bott inne i min mage så länge! 

Efter detta så lät dem oss vara ett tag innan vi vart nedskjutsade till neonatalen och fick ligga där istället. 

Och det är här det börjar hända saker... 

Själva förlossningen hade ju inte gått som planerat och det gjorde ju för fasen varken från eller till... Mitt underbara lilla barn hade kommit till världen och nu skulle allt bli perfekt! Nu gick inte heller det här som jag tänkt mig... :/

Ganska snart efter att vi kommit ner på neonatalen så märkte dem att allt inte stod rätt till. Så dem började göra en massa undersökningar för att få lite extra koll... Det var både vanliga rutinkontroller och lite andra kontroller... Och ju mer kontroller dem gjorde desstomer hittade dem... Mer eller mindre allt dem hittade kommer att antingen ha en ganska stor påverkan på henne under hennes liv eller så kan det ha en liten påverkan... Hur det blir får tiden avgöra så där får vi vänta och se helt enkelt. 

 

Men i alla fulla fall... 1 månad efter förlossningen så ligger vi fortfarande kvar på sjukhuset. 

inte nog med allt hon fick med sig i bagaget utan hon har även ett tryck i lilla kretsloppet (blodomloppet som går ifrån hjärtat till lungorna och tillbaka igen) Det här trycket släpper vanligtvis samtidigt som barnets föds men inte för min lilla snorpa. utan i en månadstid har hon legat med sepapp och syrgas och nu har det gått så långt att hon får ligga i en respirator... Det här trycket som finns gör att hon inte kan ventilera ur sig sin koldioxid vilket gör att dels njurarna får kompensera detta och att trycket gör att hjärtat får ligga på högvarv. Så mitt lilla hjärta har det väldigt tufft just nu... Men med lite tur (inte för att vi verkat haft nån hittills) så behöver hon bara ligga i respirator "några" dar så har koldioxidvärdena rättat till sig...

Och som att det inte vore nog så har hon fått en förkylning och snorig... Detta har ju även hennes mamma och pappa (aka mig och min karl) fått så vi har även fått feber så nu får vi inte ens vara tillsammans med henne på sjukan :/ Lite ironiskt egentligen att när man vart sjuk så fick man inte vara kvar på sjukan :P

Men vi förstår det finns andra barn där som verkligen klarar sig utan en förkylning... 

Så det var en läges uppdatering... Och om inte läget drastiskt förändras så blir det en jul på sjukhuset. 

 

Men om det är nån som undrar om lagen om den maximala jävligheten existerar så kan jag bekräfta att det gör den! Men det var allt för mig för denna gång vi får se när vi höts igen... Ha det!!!

 

P.s. Förresten så här ser min lilla Elvira ut...